FRITIOFS SAGA

BY ESAIAS TEGNR

Introduction, Bibliography, Notes, and Vocabulary Edited by ANDREW A. STOMBERG



PREFACE.

Ever since the establishment, many years ago, of courses in Swedish in a few American colleges and universities the need of Swedish texts, supplied with vocabularies and explanatory notes after the model of the numerous excellent German and French editions, has been keenly felt. This need has become particularly pressing the last three years during which Swedish has been added to the curricula of a large number of high schools. The teachers in Swedish in these high schools as well as in colleges and universities have been greatly handicapped in their work by the lack of properly edited texts. It is clearly essential to the success of their endeavor to create an interest in the Swedish language and its literature, at the same time maintaining standards of scholarship that are on a level with those maintained by other modern foreign language departments, that a plentiful and varied supply of text material be furnished. The present edition of Tegnr's Fritiofs Saga aims to be a modest contribution to the series of Swedish texts that in the most recent years have been published in response to this urgent demand.

Sweden has since the days of Tegnr been prolific in the creation of virile and wholesome literary masterpieces, but Fritiofs Saga by Tegnr is still quite generally accorded the foremost place among the literary products of the nation. Tegnr is still hailed as the prince of Swedish song by an admiring people and Fritiofs Saga remains, in popular estimation at least, the grand national epic.

Fritiofs Saga has appeared in a larger number of editions than any other Scandinavian work with the possible exception of Hans Christian Andersen's Fairy Tales. It has been translated into fourteen European languages, and the different English translations alone number approximately twenty. In German the number is almost as high. Several school editions having explanatory notes have appeared in Swedish and in 1909 Dr. George T. Flom, Professor of Scandinavian Languages and Literature of the University of Illinois edited a text with introduction, bibliography and explanatory notes in English, designed for use in American colleges and universities, but the present edition is the first one, as far as the editor is aware, to appear with an English vocabulary.

Fritiofs Saga abounds in mythological names and terms, as well as in idiomatic expressions, and the preparation of the explanatory notes has therefore been a perplexing task. A fairly complete statement under each mythological reference would in the aggregate reach the proportions of a treatise on Norse mythology, but the limitations of space made such elaboration impossible. While brevity of expression has thus been the hard rule imposed by the necessity of keeping within bounds, it is hoped that the notes may nevertheless be found reasonably adequate in explaining the text. Many mythological names occur frequently and in different parts of the text, and as constant cross references in the notes would likely be found monotonous, an effort has been made to facilitate the matter of consulting and reviewing explanatory statements for these terms by adding an index table.

It has not been thought necessary or desirable to translate many idiomatic expressions in the text, as the vocabulary ought to enable the student, without the assistance of a lavish supply of notes, to get at the meaning. It would seem that the study of a foreign text would be most stimulating and invigorating to a student, if he himself be given a chance to wrestle with difficult sentences.

The introduction that precedes the text makes no pretension of being anything more than an attempt to state in broad outline the salient facts in the life of Tegnr and in the genesis and development of the Fritiofs Saga theme.

The text in the present edition has been modernized to conform with the orthography officially adopted in Sweden in 1906.

This new edition of the great masterpiece is accompanied by the editor's sincere hope that it may in a measure at least serve to create an increased interest in the study of the sonorous Swedish language and its rich literature and give a clearer conception of the seriousness and strength of Swedish character.

The book owes much to the kindly suggestions and corrections of those who have examined it in proof or manuscript. Special acknowledgment is due Professor A. Louis Elmquist of Northwestern University, who carefully revised the vocabulary, and to Mr. E. W. Olson of Rock Island, Ill., whose accuracy and scholarship has been of invaluable assistance throughout.

University of Minnesota, December, 1913.

A. A. S.



INTRODUCTION.

I.

In the personality of Esaias Tegnr the vigor and idealism of the Swedish people find their completest and most brilliant incarnation. A deep love of the grandeurs of nature, keen delight in adventure and daring deeds, a charming juvenility of spirit that at least in the prime of his life caused him to battle bravely and hopefully for great ideas, a clearness of perception and integrity of purpose that abhor shams and narrow prejudices and with reckless frankness denounce evils and abuses, a disposition tending at times to brooding and melancholy, all these elements, combined in Tegnr, have made him the idealized type of the Swedish people. He was cast in a heroic mold and his countrymen continue to regard him as the completed embodiment of their national ideals. And in the same measure that Tegnr stands forth as an expression of Swedish race characteristics it may be said that Fritiofs Saga is the quintessence of his own sentiments and ideals.

Tegnr, according to his own words, "was born and reared in a remote mountain region where nature herself composes noble but wild music, and where the ancient gods apparently still wander about on winter evenings." His ancestry went back for several generations through the sturdy bonde class, though his father was a preacher and his mother the daughter of a preacher. The father's people dwelt in the province of Smland and the mother's ancestors had lived in the picturesque province of Vrmland. The future poet was born on the 13 of November, 1782, at Kyrkerud, Vrmland, his father holding a benefice in that province. While he was yet a mere child of nine the father died and the family was left in poverty. A friend of the Tegnr family, the judicial officer Branting, gave the young Esaias a home in his house. The lad soon wrote a good hand and was given a desk and a high, three-legged chair in the office. Branting took a fancy to the young clerk and soon fell into the habit of inviting him to accompany the master upon the many official journeys that had to be made through the bailiwick. Thus Esaias came to see the glories of nature in his native province, and deep and lasting impressions were left upon his mind. His quick imagination was further stirred by the heroic sagas of the North, in the reading of which he at times became so absorbed that the flight of the hours or the passing events were entirely unnoticed by him.

Branting, who had become convinced that his young clerk was by nature endowed for a much higher station than a lowly clerkship offered, generously provided Esaias with an opportunity for systematic study. In 1796 he wrote a good friend in whose home an elder brother of Esaias was then acting as tutor, suggesting that the younger brother be given a home there also and thus have the advantage of the brother's tutelage. A ready acquiescence meeting this proposal, Esaias now went to Malma, the home of Captain Lwenhjelm, and at once plunged into the study of Latin, French and Greek under the brother's guidance. Independently of the instructor he at the same time acquired a knowledge of English and read principally the poems of Ossian, which greatly delighted him.

The following year the elder brother accepted a more profitable position as tutor in the family of the great iron manufacturer Myhrman at Rmen in Vrmland and thither Esaias accompanied him. Here he could drink deep from the fountain of knowledge for at Rmen he found a fine library of French, Latin and Greek classics. He worked prodigiously and this, coupled with a remarkably retentive memory, enabled him to make remarkably rapid progress in his studies. He would have remained in the library all the time poring over his dear classic authors but for the fortunate intervention of the young members of the Myhrman family, seven in all, who frequently would storm into his room and carry him off by sheer force to their boisterous frolics. To one of these playmates, Anna Myhrman, the youngest daughter of the family, he soon became attached by the tender ties of love.

In 1799 Tegnr was enabled, through the generosity of Branting and Myhrman, to repair to Lund and enter the university of that place. Here he made a brilliant record as a student, particularly in the classics, and after three years he was awarded the master's degree. In recognition of his remarkable scholarship he was soon after made instructor in aesthetics, secretary to the faculty of philosophy and assistant librarian. In 1806 he claimed Anna Myhrman as his bride.

We have the testimony of Tegnr himself that already as a child he began to write poetry, in fact these efforts began so early in his life that he could not remember when he for the first time exercised the power that later was to win him an abiding fame. As early as his clerkship days in the office of Branting he wrote a poem in Alexandrine verse with the subject taken from the Old Norse sagas. His numerous productions before 1808 attracted little attention and failed to get any prize for the young author. But in the above mentioned year he sprang into immediate popularity by the stirring "War Song of the Scanian Reserves" (Krigssng fr sknska lantvrnet), the Marseillaise of the Swedish nation. Sweden had just suffered great reverses in war, her very existence as an independent power seemed to hang in the balance, and confusion and discouragement were evident on every hand. Then came Tegnr's patriotic bugle blast, stirring the nation to renewed hope and courage. Speaking of this poem Professor Boyesen says: "As long as we have wars we must have martial bards and with the exception of the German Theodore Krner I know none who can bear comparison with Tegnr. English literature can certainly boast no war poem which would not be drowned in the mighty music of Tegnr's 'Svea', 'The Scanian Reserves', and that magnificent dithyrambic declamation, 'King Charles, the Young Hero'. Tennyson's 'Charge of the Light Brigade' is technically a finer poem than anything Tegnr has written, but it lacks the deep, virile bass, the tremendous volume of breath and voice, and the captivating martial lilt which makes the heart beat willy nilly to the rhythm of the verse" (Essays on Scandinavian Literature, 233).

The ability evinced by Tegnr as an instructor, but principally the enthusiasm aroused by his "Song to the Scanian Reserves", gave him in 1810 a call to the Greek professorship at Lund. He did not, however, enter into this position until 1812.

In the meantime Tegnr had given to his native land the solemn didactic poem "Svea". In stately Alexandrine verse he scathingly rebukes his countrymen for their foolish aping after foreign manners and depending on foreign goods to satisfy their desires. The people, says the poet, can become strong again only by a return to the simple life and homely virtues of the great past. Not on the arena of war but through faithful endeavor in industry, science and art may the Swedish people restore to their fatherland its former power and glory. As though transported by this noble thought into a state of ecstasy, the bard then, in the concluding portion of the poem, pictures in magnificent dithyrambic song the titanic struggle that ensues and enthrones Peace as the beneficent ruler of the land. "Svea" won the prize of the Swedish Academy and firmly established Tegnr in the affection of his countrymen.

The most productive and brilliant period of Tegnr's literary activity is contemporaneous with his incumbency of the Greek professorship at Lund (1812-1824). In this period he enriches Swedish literature with a series of lyrics which still rank among the best both in point of lucidity of thought and brilliance of diction. Only a few that stand out most prominently in a list of about one hundred poems from this period can receive mention here.

The intolerance and bitterness of the reaction that followed close upon the downfall of Napoleon and found its cruel instrument of oppression in the Holy Alliance aroused the bitter opposition of Tegnr. His vision was not obscured, a fate that befell so many in that day, but he saw clearly the nobility and necessity of tolerance, freedom and democracy. It is to the great glory of Tegnr that he consistently used his brilliant powers in battling against the advancing forces of obscurantism and tyranny. His enlightened and humanitarian ideas find a beautiful utterance in the poem "Tolerance" (Frdragsamhet) which dates from 1808, but later was rewritten and appeared under the title "Voices of Peace" (Fridsrster). In "The Awakened Eagle" (Den vaknade rnen), 1815, he celebrates the return of Napoleon from Elba, The Union of Norway and Sweden stirs Tegnr to write a poem "Nore", a high-minded protest against politics of aggression and a plea for justice and a spirit of fraternity.

In "The New Year 1816" (Nyret 1816) he scores the Holy Alliance in bitter and sarcastic terms. The liberal ideas of Tegnr are further elucidated in a famous address, delivered in 1817 at the celebration of the three hundredth anniversary of the Lutheran Reformation. In this event the poet saw the unfolding of the great forces that led to the spiritual and intellectual emancipation of man, and ushered in a new era of freedom and progress. The reactionaries in the realm of literature become the object of his attack in "Epilogue at the Master's Presentation" (Epilog vid magisterpromotionen). Other poems of this period, as "The Children of the Lord's Supper" (Nattvardsbarnen), admirably translated by Longfellow, "Axel", the tragic tale of one of the warriors of Charles XII., and his fair Russian bride, "Karl XII", which breathes the defiant spirit not only of the hero king but of the nation, "Address to the Sun" (Sng till solen), an eloquent eulogy to the marvelous beauty of the King of Day, merely served to establish Tegnr more firmly in the affection of the people. But his fame was to be placed on a still firmer foundation when the greatest creation of his fertile mind, Fritiofs Saga, appeared.

II.

The genesis of Fritiofs Saga is to be found partly in the renascence of a strong national sentiment in Sweden after the disastrous wars and loss of Finland, early in the nineteenth century, partly in Tegnr's personality and in his profound knowledge and warm admiration of the Old Norse sagas. We have seen how already as a boy he had read the sagas with keen zest and even tried his hand at a heroic poem in stately Alexandrine verse.

To the thoughtful minds of that day it seemed clear that the cause of Sweden's misfortunes was to be found in her loss of a strong manhood, due to a senseless readiness in adopting enervating foreign customs and to a fatal relaxation in morals. In 1811 a handful of enthusiastic students, mostly from Tegnr's native province of Vrmland, formed the Gothic Union (Gtiska frbundet) for the purpose of working with united efforts for the regeneration of the nation. This, they believed, could best be achieved by reviving the memories of the old Goths, merely another name for the people of the Saga period, which in turn would help to bring back the vigorous integrity and dauntless courage of the past. The ancient sagas must therefore be popularized.

Tegnr, who already in his "Svea" had bewailed the loss of national power and urged his people to become independent and strong again, joined the Gothic Union, at the same time expressing his disapproval of a too pronounced and narrow-minded imitation of old Gothic life and thought. Erik Gustaf Geijer, the great historian and poet, also a native of Vrmland and in power of mind and loftiness of ideals almost the peer of Tegnr, published in Iduna, the organ of the Gothic Union, a few poems that faithfully reproduce the old Northern spirit and in strength and simplicity stand almost unsurpassed. An extremist in the camp was Per Henrik Ling, an ardent patriot, who, inspired by Danish and German Romanticism, would rehabilitate the nation by setting before it in a series of epics the strong virtues of the past, albeit that these often appeared in uncouth and brutal forms. For the physical improvement of his countrymen Ling worked out a scientific system of exercise, and though his epics were failures, largely because they set up coarse models for an age that aesthetically had risen superior to them, his system of physical training entitles him to an honored place among the great men of Scandinavia.

Tegner had been greatly grieved at Ling's literary mistakes. It seemed to him deplorable that a worthy cause should be doomed to ignominious failure just because unskilled hands had undertaken to do the work. This feeling prompted him to undertake the writing of a great epic based on the old sagas, but excluding their crudities. But it would be a mistake to think that this was the only force that impelled him to write. Tegnr has now reached the heyday of his wonderful poetic powers and he must give expression to the great ideas that stir his soul. And so he proceeds to paint a picture of Fritiof the Bold and his times. The great Danish poet Oehlenschlger had already published "Helge", an Old Norse cycle of poems which Tegnr warmly admired. This poem revealed to him the possibilities of the old saga themes in the hands of a master.

Fritiofs Saga did not appear as a completed work at first, but merely in installments of a certain number of cantos at a time and these not in consecutive order. In the summer of 1820, cantos 16-19, being the first installments or "fragments," as Tegnr himself called them, appeared in Iduna; the five concluding cantos were completed and published two years later, and not until then did the poet proceed to write the first part. The work was finally completed in 1825.

Although the first cantos published had received a most enthusiastic reception on the part of the people and won unstinted praise from most of the great literary men, even from many who belonged to opposing literary schools, an enthusiasm that grew in volume and sincerity as the subsequent portions appeared, Tegnr became increasingly dissatisfied and discouraged because of the task that confronted him and the serious defects that he saw in his creation. Tegnr was at all times his own severest critic and there is found in him an utter absence of vanity or illusion. "Speaking seriously", he wrote in 1824, "I have never regarded myself as a poet in the higher significance of the word. — — — I am at best a John the Baptist who is preparing the way for him who is to come." [Tegnr, Samlade Skrifter, II, 436.]

III.

As the basis for Tegnr's epic lies the ancient story of Fritiof the Bold, which was probably put in writing in the thirteenth century, although the events are supposed to have transpired in the eighth century. But Tegnr has freely drawn material from other Old Norse sagas and songs, and this, and not a little of his own personal experience, he has woven into the story with the consummate skill of a master. He made full use of his poetic license and eliminated and added, reconstructed and embellished just as was convenient for his plan. "My object", he says, "was to represent a poetical image of the old Northern hero age. It was not Fritiof as an individual whom I would paint; it was the epoch of which he was chosen as the representative." [Tegnr, Samlade Skrifter, II, 393.]

It was Tegnr's firm conviction that the poet writes primarily for the age in which he himself lives, and since he wrote for a civilized audience he must divest Fritiof of his raw and barbarous attributes, though still retaining a type of true Northern manhood. On this point Tegnr says: "It was important not to sacrifice the national, the lively, the vigorous and the natural. There could, and ought to, blow through the song that cold winter air, that fresh Northern wind which characterizes so much both the climate and the temperament of the North. But neither should the storm howl till the very quicksilver froze and all the more tender emotions of the breast were extinguished."

"It is properly in the bearing of Fritiof's character that I have sought the solution of this problem. The noble, the high-minded, the bold—which is the great feature of all heroism—ought not of course to be missing there, and sufficient material abounded both in this and many other sagas. But together with this more general heroism, I have endeavored to invest the character of Fritiof with something individually Northern— that fresh-living, insolent, daring rashness which belongs, or at least formerly belonged to the national temperament. Ingeborg says of Fritiof (Canto 7):

'How glad, how daring, how inspired with hope, Against the breast of norn he sets the point Of his good sword, commanding: "Thou shalt yield!"'

These lines contain the key to Fritiof's character and in fact to the whole poem." [Tegnr, Samlade Skrifter, II, p. 393. The entire treatise is found in English translation in Andersen's Viking Tales.]

In what manner Tegnr modernizes his story by divesting the original saga of its grotesque and repugnant features can most readily be illustrated in a comparison between his account of Fritiof's encounter with king Helge in Balder's temple (Canto 13) and the original story. The latter tells how Fritiof unceremoniously enters the temple, having first given orders that all the king's ships should be broken to pieces, and threw the tribute purse so violently at the king's nose that two teeth were broken out of his mouth and he fell into a swoon in his high seat. But as Fritiof was passing out of the temple, he saw the ring on the hand of Helge's wife, who was warming an image of Balder by the fire. He seized the ring on her hand, but it stuck fast and so he dragged her along the floor toward the door and then the image fell into the fire. The wife of Halfdan tried to come to her assistance, only to let the image she was warming by the fire fall into the flames. As the image had previously been anointed, the flames shot up at once and soon the whole house was wrapped in fire. Fritiof, however, got the ring before he went away. But as he walked out of the temple, said the people, he flung a firebrand at the roof, so that all the house was wrapped in flames. Of the violent feeling that, according to Tegnr, racked Fritiof's soul as he went into exile or of the deep sense of guilt that latter hung as a pall over his life there is no mention in the original. Here we touch upon the most thoroughgoing change that Tegnr made in the character of his hero. He invested him with a sentimentality, a disposition towards melancholy, an accusing voice of conscience that torments his soul until full atonement has been won, that are modern and Christian in essence and entirely foreign to the pagan story. On this point Tegnr: "Another peculiarity common to the people of the North is a certain disposition for melancholy and heaviness of spirit common to all deeper characters. Like some elegiac key-note, its sound pervades all our old national melodies, and generally whatever is expressive in our annals, for it is found in the depths of the nation's heart. I have somewhere or other said of Bellman, the most national of our poets:

'And work the touch of gloom his brow o'shading, A Northern minstrel-look, a grief in rosy red!'

For this melancholy, so far from opposing the fresh liveliness and cheering vigor common to the nation, only gives them yet more strength and elasticity. There is a certain kind of life-enjoying gladness (and of this, public opinion has accused the French) which finally reposes on frivolity; that of the North is built on seriousness. And therefore I have also endeavored to develop in Fritiof somewhat of this meditative gloom. His repentant regret at the unwilling temple fire, his scrupulous fear of Balder (Canto 15) who—

'Sits in the sky, cloudy thoughts sending down, Ever veiling my spirit in gloom',

and his longing for the final reconciliation and for calm within him, are proofs not only of a religious craving, but also and still more of a national tendency to sorrowfulness common to every serious mind, at least in the North of Europe." [Tegnr, Samlade Skrifter, II, p. 394.]

Tegnr thus found it easy to justify the sentimentality that characterizes Fritiof's love for Ingeborg, an element in Fritiofs Saga that has been most severely condemned by the critics. To the criticism that this love is too modern and Platonic, Tegnr correctly answers that reverence for the sex was from the earliest times a characteristic of the German people so that the light and coarse view that prevailed among the most cultivated nations of antiquity was a thing quite foreign to the habits of the North.

Ingeborg like Fritiof is idealized by the poet although here the departure from the original is not as wide. That delicacy of sentiment which is inseparable from Ingeborg and guides her right in the great crisis is not, he maintains, a trait merely of the woman of ancient Scandinavia but is inherent in each noble female, no matter when or where she lives. And Tegnr, who surely was no realist after the fashion of Strindberg, chooses to picture woman as she appears in her loveliest forms.

The brooding and melancholy spirit that Tegnr had infused into the soul of Fritiof had in a large measure come from his own life. The depression of mind that had cast its shadows over him in the years that saw the creation of Fritiofs Saga grew steadily worse. The period that followed immediately upon the completion of this work was filled with doubt and despair. The explanation for this must be found partly in the insidious progress of a physical disease, partly to a change of place and environment. Certain hereditary tendencies, which caused him to fear that the light of reason would desert him, also played a part in this.

In 1824 he gave up the Greek professorship at Lund to become bishop of the diocese of Vxi in the province of Smland, but the duties of the new position were not congenial to him. The spiritual and intellectual life of the diocese was on a low plane and Tegnr threw himself with tremendous earnestness into the work of reform, but the prejudice and inertia of clergy and people stood constantly in the way. In his efforts to purge the church of some unworthy ecclesiastics he encountered bitter opposition and suffered some humiliations. He took a special interest in the schools of his diocese and his many pedagogical addresses are models in point of clearness and practical good sense.

The many and varied duties imposed on him by the episcopal office, particularly official inspection trips, attendance upon the sessions of the Riksdag, and serving on numerous important committees made it impossible for Tegnr to continue his literary activities in the manner of his university days, but occasionally he would give to his countrymen a literary masterpiece that showed that the brilliant mind had not been dimmed.

His mental and physical ailments grew steadily worse and after 1840 there came periods of insanity which expressed itself in the most chimerical plans for travel, literary activities, and great national enterprises. Light came to his reason again, but his strength had been permanently broken. He died on November 2, 1846, and his body was laid to rest in the cemetery at Vxi, where a simple monument of marble and Swedish granite marks his final resting place.



FRITIOFS SAGA

I.

FRITIOF OCH INGEBORG.

Dr vxte uti Hildings grd 1 tv plantor under fostrarns vrd. Ej Norden frr sett tv s skna, de vxte hrligt i det grna.

Den ena som en ek skt fram, 2 och som en lans r hennes stam; men kronan, som i vinden sklver, liksom en hjlm sin rundel vlver.

Den andra vxte som en ros, 3 nr vintern nyss har flytt sin kos; men vren, som den rosen gmmer, i knoppen ligger n och drmmer.

Men stormen skall kring jorden g, 4 med honom brottas eken d, och vrsol skall p himmeln glda, d ppnar rosen lppar rda.

S vxte de i frjd och lek, 5 och Fritiof var den unga ek; men rosen uti dalar grna hon hette Ingeborg den skna.

Sg du de tv i dagens ljus, 6 du tnkte dig i Frejas hus, dr mnget litet brudpar svingar med gula hr och rosenvingar.

Men sg du dem i mnens sken 7 kringdansa under lummig gren, du tnkte: Under lundens kransar lvkungen med sin drottning dansar.

Det var s glatt, det var s krt, 8 nr han sin frsta runa lrt. En kung var ej som han i ra; den runan fick han Ingborg lra.

Hur glttigt sam han i sin slup 9 med henne ver mrkbl djup! Hur hjrtligt, nr han seglen vnder, hon klappar i sm vita hnder!

Det fanns ej fgelbo s hgt, 10 som han fr henne ej beskt. Sjlv rnen, som i molnen gungar, blev plundrad bd' p gg och ungar.

Det fanns ej bck, hur strid han var, 11 varver han ej Ingborg bar. Det r s sknt, nr forsen larmar, att tryckas av sm vita armar.

Den frsta blomma, vren ftt, 12 det frsta smultron, som blev rtt, det frsta ax, vars guld blev moget, dem bjd han henne glatt och troget.—

Men barnets dagar flyga bort, 13 dr str en yngling innan kort med eldig blick, som ber och hoppas, dr str en m med barm, som knoppas.

Ung Fritiof drog p jakt alltjmt; 14 den jakten skulle mngen skrmt, ty utan spjut och utan klinga den djrve ville bjrnen tvinga.

D kmpade de, brst mot brst, 15 och jgarn, segrande, fast klst, med ludet byte kom tillbaka; hur skulle jungfrun det frsaka?

Ty mannens mod r kvinnan krt, 16 det starka r det skna vrt: de bgge passa fr varannan, som hjlmen passar sig fr pannan.

Men lste han i vinterkvll 17 vid eldsken ifrn spiselna hll en sng om strlande Valhalla, om gudar och gudinnor alla,

han tnkte: Gult r Frejas hr, 18 ett kornland, som fr vinden gr. Frn det kan jag ej Ingborgs skilja, ett nt av guld kring ros och lilja.

Idunas barm r rik, och sknt 19 han hoppar under silke grnt; jag vet ett silke, dr det hoppar ljusalfer tv med rosenknoppar.

Och Friggas gon ro bl 20 som himmeln till att se upp; jag knner gon: mot de bda r ljusbl vrdag mrk att skda.

Vi prisas Gerdas kinder s, 21 en nyflld sn med norrsken p? Jag kinder sett: en dag, som tnder tv morgonrodnader i snder.

Jag vet ett hjrta, lika mt 22 som Nannas, fast ej s bermt. Med rtta prisas du av skalder, du Nannas lyckelige Balder!

O! att som du jag finge d, 23 begrten av en trogen m, S m, s trogen som din Nanna; hos Hel jag ville grna stanna.—

Men kungadottern satt och kvad 24 en hjltesng och vvde glad i duken in den hjltens under och vgor bl och grna lunder.

Dr vxte in i snvit ull 25 de skldar utav spolat gull, och rda flgo stridens lansar, men styvt av silver var vart pansar.

Dock, hur hon vver, dag frn dag, 26 fr hjlten Fritiofs anletsdag, och som de blicka fram ur vven, d rodnar hon men gldes ven.

Men Fritiof skr, var han gr fram, 27 ett I, ett F i bjrkens stam. De runor gro med frjd och gamman, liksom de ungas hjrtan, samman.

Nr dagen upp fstet str, 28 vrldskungen med de gyllne hr, och livet rrs och mnskor vandra, d tnka de blott p varandra.

Nr natten upp fstet str, 29 vrldsmodern med de mrka hr, och tystnad rr och stjrnor vandra, d drmma de blott om varandra.

"Du jord, som smyckar dig var vr 30 med blommor i ditt grna hr, giv mig de sknsta! Jag vill vira en krans av dem att Fritiof sira."

"Du hav, som satt din dunkla sal 31 med prlor full i tusental, giv mig de sknaste, de bsta! Kring Ingborgs hals vill jag dem fsta."

"Du knapp p Odens kungastol, 32 du vrldens ga, gyllne sol! Var du blott min, din blanka skiva till skld jag ville Fritiof giva."

"Du lykta i Allfaders hus, 33 du mne med ditt bleka ljus! Var du blott min, jag gav dig grna till smycke t min skna trna."—

Men Hilding sade: "Fosterson, 34 den lskog vnd din hg ifrn! Ej lika falla dets lotter, den trnan r kung Beles dotter.

Till Oden sjlv i stjrnklar sal 35 uppstiger hennes ttartal; du r blott Torstens son; giv vika! ty lika trives bst med lika."

Men Fritiof log: "Mitt ttartal 36 gr nedt i de ddas dal. Nyss slog jag skogens kung s luden, hans anor rvde jag med huden.

Friboren man ej vika vill, 37 ty vrlden hr den frie till. Vad lyckan brt, kan hon frsona, och hoppet br en konungs krona.

Hgttad r all kraft, ty Tor, 38 dess ttefar, i Trudvang bor. Han vger brden ej men vrdet: en vldig friare r svrdet.

Jag kmpar om min unga brud, 39 om ock det var med dundrets gud. Vx trygg, vx glad, min vita lilja, ve den, som dig och mig vill skilja!"

II.

KUNG BELE OCH TORSTEN VIKINGSSON.

Kung Bele, stdd p svrdet, i kungssal stod, 1 hos honom Torsten Vikingsson, den bonde god, hans gamle vapenbroder, snart hundrarig, och rrig som en runsten och silverhrig.

De stodo, som bland bergen tv offerhus, 2 t hedna gudar vigda, nu halvt i grus; men visdomsrunor mnga p muren tljas, och hga forntidsminnen i valven dvljas.

"Det lider emot kvllen", sad' Bele kung, 3 "ej mjdet vill mig smaka, och hjlm knns tung, infr mitt ga mrkna de mnskoden, men Valhall skiner nrmre, jag anar dden.

Jag kallat mina sner och din ocks, 4 ty de tillsammans hra, liksom vi tv. En varning vill jag giva de rnar unga, frrn orden somnat alla p dd mans tunga."—

D trdde de i salen, som kung befallt, 5 och frmst bland dem gick Helge, en mrk gestalt. Han dvaldes helst bland spmn kring altarrunden och kom med blod p hndren ur offerlunden.

Drefter syntes Halvdan, ljuslockig sven; 6 vart anletsdrag var delt men vekligt n. Till lek han tycktes bra ett svrd vid blte och liknade en jungfru, frkldd till hjlte.

Men efter dem kom Fritiof i mantel bl, 7 ett huvud var han hgre n bgge tv. Han stod emellan brdren, som dag str mogen emellan rosig morgon och natt i skogen.

"I sner", sade kungen, "min sol gr ned. 8 I endrkt styren riket, i brdrafred! Ty endrkt hller samman: hon r som ringen p lansen; den frutan hans kraft r ingen.

Lt styrkan st som drrsven vid landets port 9 och friden blomstra inom hgnad ort! Till skygd blev svrdet givet men ej till skada, och skld r smidd till hngls fr bondens lada.

Sitt eget land frtrycker draktig man, 10 ty kungen kan allenast vad folket kan. Grnlummig krona vissnar, s snart som mrgen i stammen r frtorkad p nakna bergen.

P pelarstoder fyra str himlens rund, 11 men tronen vilar endast p lagens grund. Nr vld p tinget dmer, str ofrd nra; men rtt r landets fromma och kungens ra.

Vl dvljas gudar, Helge, i disarsal, 12 men ej som snckan dvljes i slutet skal. S lngt som dagsljus skiner, som stmma ljudar, s lngt som tanke flyger, bo hge gudar.

Nog svika lungans tecken i offrad falk, 13 och flrd r mngen runa, som skrs p balk; men redligt hjrta, Helge, och friskt tillika, skrev Oden fullt med runor, som aldrig svika.

Var icke hrd, kung Helge, men endast fast! 14 Det svrd, som bitar skarpast, r bjligast. Milt sinne pryder kungen, som blommor sklden, och vrdag bringar mera n vinterklden.

En man frutan vnner, om n s stark, 15 dr hn, som stam i ken med skalad bark. Men vnsll man han trives som trd i lunden, dr bcken vattnar roten och storm r bunden.

Yvs ej af fdrens ra! envar har dock blott sin; 16 kan du ej spnna bgen, r han ej din. Vad vill du med det vrde, som r begravet? Stark strm med egna vgor gr genom havet.

Du Halvdan, glttigt sinne r vis mans vinst; 17 men joller hves ingen, och kungen minst. Med humle brygges mjdet, ej blott med honung; lgg stl i svrd och allvar i leken, konung!

Fr mycket vett fick ingen, hur vis han het, 18 men litet nog vet mngen, som intet vet. Fkunnig gst i hgbnk frsms, men vitter har stndigt lagets ra, hur lgt han sitter.

Till trofast vn, o Halvdan, till fosterbror 19 r vgen gen, om ocks han fjrran bor; men dremot avsides, lngt hn belgen r ovns grd, om ven han str vid vgen.

Vlj icke till frtrogen vemhelst som vill! 20 Tomt hus str grna ppet, men rikt stngs till. Vlj en, ondigt r det den andra leta, och vrlden vet, o Halvdan, vad trenne veta."—

Drefter uppstod Torsten och talte s: 21 "Ej hves kung att ensam till Oden g. Vi delat livets skiften ihop, kung Bele, och dden, vill jag hoppas, vi ocks dele.

Son Fritiof, lderdomen har viskat mig 22 i rat mngen varning, den ger jag dig. P tthg Odens fglar sl ned i Norden, men p den gamles lppar mngvisa orden.

Frmst vrda hga gudar! ty ont och gott, 23 som storm och solsken, komma frn himlen blott. De se i hjrtats lnvalv fast det r slutet, och lnga r f glda, vad stunden brutit.

Lyd kungen! En skall styra med kraft och vett: 24 skum natt har mnga gon, men dagen ett. Helt ltt den bttre, Fritiof, frdrar den bste, och egg har svrdet ndig men ven fste.

Hg kraft r gudars gva; men, Fritiof, minns, 25 att styrka btar fga, dr vett ej finns. Tolvmannakraft har bjrnen, av en man slagen; mot svrdshugg hlles sklden, mot vldet lagen.

Av f den stolte fruktas men hatas av envar, 26 och vermod, o Fritiof, r fallets far. Hgt sg jag mngen flyga, nu stdd p krycka, ty vdret rr fr rsvxt, och vind fr lycka.

Dag skall du prisa, Fritiof, sen brgad sol sig dljt, 27 och l, nr det r drucket, och rd, nr fljt. P mngen sak frlitar sig ungersvennen, men striden prvar klingan, och nden vnnen.

Nattgammal is tro icke, ej vrdags sn, 28 ej somnad orm, ej talet av knsatt m; ty kvinnans brst r svarvat p hjul, som rullar, och vankelmod bor under de liljekullar.

Du sjlv dr hn, och hn dr vad dig tillhr; 29 men en ting vet jag, Fritiof, som aldrig dr, och det r domen ver dd man: drfre vad delt r, du vilje, vad rtt, du gre"—

S varnade de gamle i kungasal, 30 som skalden varnat sedan i Havamal. Frn slkt till slkte gingo krnfulla orden, och djupt ur kumlen viska de n i Norden.

Drefter talte bgge mng' hjrtligt ord 31 allt om sin trogna vnskap, bermd i Nord; hur trofast intill dden, i nd och gamman, tv knppta hnder lika, de hllit samman.

"Med rygg mot rygg vi stodo, och varifrn 32 som nornan kom, hon sttte p skld, min son! Nu fre er till Valhall vi gamle ile; men edra fders ande p eder vile!"—

Och mycket talte kungen om Fritiofs mod, 33 om hjltekraft, som mer r n kungablod. Och mycket talte Torsten om glans, som krner de hga Nordlands kungar, de asasner.

"Och hllen I tillhopa, I sner tre, 34 er verman—det vet jag—skall Nord ej se; ty kraft, till kungahghet osvikligt sluten, hon r som mrkbl stlrand, kring guldskld gjuten.

Och halsen till min dotter, den rosenknopp! 35 I lugn, som det sig hvdes, har hon vxt opp; omhgnen henne, lten ej stormen komma och fsta i sin hjlmhatt min spda blomma!

P dig, o Helge, lgger jag faderns sorg, 36 o, lska som en dotter min Ingeborg ! Tvng retar delt sinne, men saktmod leder bd' man och kvinna, Helge, till rtt och heder.—

Men lggen oss, I sner, i hgar tv 37 p var sin sida fjrden vid blja bl; ty hennes sng r ljuvlig nnu fr anden, och som ett drapa klinga dess slag vid stranden.

Nr mnen strr kring bergen sitt bleka sken 38 och midnattsdaggen faller p bautasten, d sitta vi, o Torsten, p hgar runda och spraka ver vattnet om ting, som stunda.

Och nu farvl, I sner! Gn mer ej hit! 39 Vr gng r till Allfader; vi lngta dit, liksom till havet lngtar den trtta floden; men Frej vlsigne eder, och Tor och Oden!"

III.

FRITIOF TAGER ARV EFTER SIN FADER.

Voro nu satta i hg kung Bele och Torsten den gamle, dr de sjlva befallt: p var sin sida om fjrden hgarna lyfte sin rund, tv brst, dem dden har tskilt. Helge och Halvdan, p folkets beslut, nu togo i sam-arv riket efter sin far; men Fritiof, som endaste sonen, 5 delte med ingen och fste i lugn sin boning p Framns, Tre mil strckte sig kring den grdens gor: p tre hll dalar och kullar och berg, men p fjrde sidan var havet. Bjrkskog krnte de kullarnas topp, men p sluttande sidor frodades gyllene korn, och manshg vaggade rgen. 10 Sjar, mnga i tal, sin spegel hllo fr bergen, hllo fr skogarna opp, i vars djup hghornade lgar hade sin kungliga gng och drucko av hundrade bckar. Men i dalarna vida omkring dr bette i grnskan hjordar med glnsande hull och med juver, som lngta till stvan. 15 Mellan dem spriddes n hit och n dit en orknelig skara av vitulliga fr, som du ser vitaktiga strmoln flockvis spridda p himmelens valv, nr det blser om vren. Springare tv gnger tolv, bngstyriga, fjttrade vindar, stampande stodo i spiltornas rad och tuggade vallh, 20 manarna knutna med rtt och hovarna blanka av jrnskor. Dryckessalen, ett hus fr sig sjlv, var timrad av krnfur. Ej fem hundrade mn—till tio tolfter p hundrat— fyllde den rymliga sal, nr de samlats att dricka om julen. Genom salen, s lng som han var, gick bordet av stenek, 25 bonat och blankt som av stl; hgstes-pelarna bda stodo fr ndan drav, tv gudar, skurna av almtrd: Oden med hrskareblick och Frej med solen p hatten. Nyss emellan de tv p sin bjrnhud—huden var kolsvart, gapet scharlakansrtt, men klorna skodda med silver— 30 Torsten bland vnnerna satt, som gstfriheten bland gldjen. Ofta, nr mnen bland skyarna flg, frtalde den gamle under frn frmmande land, dem han sett, och vikingafrder fjrran i stervg och i Vstersaltet och Gandvik. Tyst satt lyssnande lag, och dess blickar hngde vid gubbens 35 lppar, som bi't vid sin ros; men skalden tnkte p Brage, nr med sitt silfverskgg och med runor p tungan han sitter under den lumimiga bok och frtljer en saga vid Mimers evigt sorlande vg, han sjlv en levande saga.

Mitt p golvet—med halm var det strtt—brann lgan bestndigt 40 glatt p sin murade hll, och igenom det luftiga rkfng blickade stjrnorna in, de himmelska vnner, i salen. Men kring vggen, p naglar av stl, dr hngde det radvis brynja och hjlm vid varann, och hr och dr dem emellan blixtrade neder ett svrd, som i vinterkvllen ett stjrnskott. 45 Mera n hjlmar och svrd dock skldarna lyste i salen, blanka som solens rund eller mnens skiva av silver. Gick dr stundom en m kring bordet och fyllde i hornen, slog hon gonen ned och rodnade: bilden i sklden rodnade ven som hon; det gladde de drickande kmpar.— 50

Rikt var huset: varhelst som du skdade, mtte ditt ga fyllda kllrar och proppade skp och rgade visthus. Mnga klenoder jmvl dr gmdes, byten av segern, guld med runor upp och det konstarbetade silver. Tre ting skattades dock av all den rikedom ypperst: 55 svrdet, som rvdes frn fader till son, var frmst av de trenne, Angurvadel, s kallades det, och broder till blixten. Fjrran i sterland var det smitt—som sagan frtljer—, hrdat i dvrgarnas eld: Bjrn Bltand bar det frn brjan. Bjrn frlorade dock p en gng bd' svrdet och livet 60 sder i Grningasund, dr han stridde mot vldige Vifell. Vifell hade en son, het Viking. Men gammal och brcklig, bodde p Ullerker en kung med sin blomstrande dotter. Se, d kom det ur skogarnas djup en oskapelig jtte, hgre till vxten n mnniskors tt och luden och vildsint, 65 fordrade envigeskamp eller kungadottern och riket. Ingen vgade kampen likvl, ty det fanns ej ett stl, som bet p hans skalle av jrn, och drfr nmndes han Jrnhs. Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog striden, i hopp p sin arm och p ngurvadel. I ett hugg 70 klv han till midjan det rytande troll och frlste den skna. Viking lmnade svrdet till Torsten, sin son, och frn Torsten gick det till Fritiof i arv: nr han drog det, sken det i salen, liksom flge en blixt drigenom eller ett norrsken. Hjaltet var hamrat av guld, men runor syntes p klingan, 75 underbara, ej knda i Nord, men de kndes vid solens portar, dr fderna bott, frrn sarna frde dem hit upp. Matta lyste de runor alltjmt, nr fred var i landet, men nr Hildur begynte sin lek, d brunno de alla rda som hanens kam, nr han kmpar: frlorad var den, som 80 mtte i slaktningens natt den klingan med lgande runor. Svrdet var vida bermt, och av svrd var det ypperst i Norden. Drnst ypperst i pris var en armring, vida beryktad, smidd av nordiska sagans Vulkan, av den haltande Vaulund. Tre mark hll han i vikt, och arbetad var han av rent guld. 85 Himlen var tecknad drp med de tolv oddligas borgar, vxlande mnaders bild, men av skalderna nmndes de solhus. Alfhem skdades dr, Frejs borg: det r solen, som nyfdd brjar att klttra igen fr himmelens branter vid julen. Skvabck var dr ocks: i dess sal satt Oden hos Saga, 90 drack sitt vin ur det gyllene krl; det krlet r havet, frgat med guld av morgonens gld, och Sagan r vren, skriven p grnskande flt med blommor i stllet fr runor. Balder syntes jmvl p sin tron, midsommarens sol, som gjuter frn fstet sin rikedom ner, en bild av det goda; 95 ty det goda r strlande ljus, men det onda r mrker. Solen trttnar att stiga alltjmt, och det goda desslikes svindlar p hjdernas brant: med en suck frsjunka de bda neder till skuggornas land, till Hel: det r Balder p blet. Glitner, den fredliga borg, sgs ven: frlikande alla, 100 satt dr med vgen i hand Forsete, domarn p hstting. Dessa bilder och mnga nnu, som betecknade ljusets strider p himmelens valv och i mnniskans sinne, de voro skurna av mstarens hand i den ringen. En prktig rubinknapp krnte dess buktiga rund, som solen krner sin himmel. 105 Ringen var lnge i slkten ett arv, ty hon ledde sin ttlngd, endast p mdernet dock, till Vaulund, rknad fr stamfar. En gng stals den klenoden dock bort av rvaren Ste, svrmande kring p de nordiska hav; sen fanns han ej ter. Slutligen taltes det om, att Sote p kusten av Bretland 110 levande satt sig med skepp och med gods i sin murade gravhg; men,dr fann han ej ro, och det spkade stndigt i hgen. Torsten frnam det ryktet ocks, och med Bele besteg han draken och klv den skummande vg och styrde till stllet. Vid som ett tempelvalv, som en kungsgrd, vore den bddad 115 in i grus och grnskande torv, s vlvde sig hgen. Ljus ock lyste drur. Igenom en springa p porten tittade kmparna in, och det beckade vikingaskeppet stod dr med ankar och master och rr; men hg i dess bakstam satt en frfrlig gestalt: han var kldd i en mantel av lgor. 120 Bister satt han och skurade dr blodflckade klingan, kunde ej skura de flckarna bort: allt guld, som han rnat, lg i hgar omkring, och ringen bar han p armen. "Stiga vi", viskade Bele, "dit ner och kmpa mot trollet, tv mot en ande av eld?" Men halvvred svarade Torsten: 125 "En mot en var fdernas sed, jag kmpar vl ensam." Lnge tvistades nu, vem frst av de tvenne det tillkom prva den vdliga frd; men till slut tog Bele sin stlhjlm, skakade om tv lotter dri, och vid stjrnornas skimmer knde Torsten igen sin lott. Fr en stt av hans jrnlans 130 sprungo riglar och ls, och han nedsteg.—Frgade ngon, vad han frnam i det nattliga djup, d teg han och ryste. Bele hrde dock frst en sng, den lt som en trollsng; sedan frnam han ett rasslande ljud, som av klingor som korsas, sist ett grseligt skri; d blev tyst. Ut strtade Torsten, 135 blek, frvirrad, frstrd; ty med dden hade han kmpat. Ringen bar han likvl. "Den r dyrkpt", sade han ofta, "ty jag har darrat en gng i mitt liv, och det var, nr jag tog den." Smycket var vida bermt och av smycken ypperst i Norden.

Skeppet Ellida till slut var en av slktens klenoder. 140 Viking—sgs det—en gng, nr han vnde tillbaka frn hrtg, seglade lngs med sin strand; d sg han en man p ett skeppsvrak sorglst gungande hn; det var, som han lekte med vgen. Mannen var hg och av del gestalt och hans anlete ppet, glatt, men frnderligt dock, likt havet, som leker i solsken. 145 Manteln var bl och bltet av guld, besatt med koraller, skgget vitt som vgornas skum, men hret var sjgrnt. Viking styrde sin sncka drt fr att brga den arme, tog den frfrusne hem till sin grd och frplgade gsten. Dock, nr han bjds av vrden till sngs, d log han och sade: 150 "Vinden r god, och mitt skepp, som du sett, r ej att frakta; hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton. Tack fr din bjudning nd! den r vlment; kunde jag endast ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i havet; kanske finner du dock i morgon en gva p stranden." 155 Dagen drp stod Viking vid sjn, och si! som en havsrn, nr han frfljer sitt rov, flg in i viken ett drakskepp. Ingen syntes drp, ej en gng man mrkte en styrman, rodret dock lette sin buktiga vg bland klippor och blindskr, liksom bodde en ande dri: nr det nalkades stranden, 160 revade seglet sig sjlvt, och, ej rrt av mnniskohnder, ankaret snkte sig ned och bet med sin hulling i djupet. Stum stod Viking och sg, men d sjngo de lekande vgor: "Brgade gir ej glmmer sin skuld, han sknker dig draken." Gvan var kunglig att se, ty de buktiga plankor av eke 165 voro ej fogade hop som annars men vuxna tillsammans. Strckningen var som en drakes i sjn: i stammen dr framme lyfte han huvudet hgt, och av rtt guld lgade svalget. Buken var sprcklig med bltt och med gult, men baktill vid rodret slog han sin vldiga stjrt i en ringel, fjllig av silver; 170 vingarna svarta med kanter av rtt; nr han spnde dem alla, flg han i kapp med den susande storm, men rnen blev efter. Fylldes det skeppet med vpnade mn, d skulle du trott dig skda en flytande konungastad, en simmande fstning. Skeppet var vida bermt, och av skepp var det ypperst i Norden. 175

Detta och mera drtill tog Fritiof i arv av sin fader. Knappast fanns i de nordiska land en rikare arving, om ej en konungason; ty kungars vlde r ypperst. Var han ej konungason, likvl hans sinne var kungligt, vnsllt, delt och milt, och med var dag vxte hans rykte. 180 Kmpar hade han tolv, grhriga furstar i idrott, faderns kamrater, med brst av stl och med rriga pannor. Nederst p kmparnas bnk, jmnrig med Fritiof, en yngling satt som en ros bland vissnade lv: Bjrn hette den unge, glad som ett barn men fast som en man och vis som en gubbe. 185 Upp med Fritiof han vxt, och de blandat blod med varandra, fosterbrder p nordmannastt, och svurit att leva samman i lust och i nd och att hmna varandra i dden. Mitt bland kmpar och gsternas mngd, som kommit till gravl, Fritiof, en srjande vrd, med gon fyllda av trar, 190 drack p fdernas vis sin faders minne och hrde skaldernas sng till hans lov, ett dundrande drpa; men sedan steg han i faderns ste, nu hans, och satte sig neder mellan dess Oden och Frej: det r Tors plats uppe i Valhall.

IV.

FRITIOFS FRIERI.

Vl klingar sngen i Fritiofs sal, 1 och skalderna prisa hans ttartal. Men sngen glder ej Fritiof, han hr ej, vad skalden kvder.

Och jorden har ter kltt sig grn, 2 och drakarna simma igen p sjn. Men hjltesonen han vandrar i skogen och ser p mnen.

Nyss var han likvl s lycklig, s glad, 3 ty muntre kung Halvdan till gst han bad och Helge dyster, och de hade med sig sin skna syster.

Han satt vid dess sida, han tryckte dess hand 4 och knde tillbaka en tryckning ibland och sg betagen alltjmt p de kra, de dla dragen.

De taltes vid om de glada dar, 5 d morgonens dagg lg p livet kvar, om barndomsminnen, de rosengrdar i dla sinnen.

Hon hlsade honom frn dal och park, 6 frn namnen, som grodde i bjrkens bark, och frn den kullen, dr ekarna frodas i hjltemullen.

"Det var ej s trevligt i kungens grd, 7 ty Halvdan var barnslig och Helge hrd. De kungasner de hra ej annat n lov och bner.

Och ingen—hr rodnade hon som en ros—, 8 t vilken en klagan kunde frtros! I kungasalar hur kvavt var det dr mot i Hildings dalar!

Och duvorna, som de matat och tmt, 9 nu voro de flugna, ty hken dem skrmt. Ett par allena var kvar; av de tvenne tag du den ena!

Den duvan hon flyger vl hem igen, 10 hon lngtar, som andra, vl till sin vn. Bind under vingen en vnlig runa! det mrker ingen."

S sutto de viskande dagen om, 11 de hviskade nnu, nr kvllen kom, som aftonvindar om vren viska i grna lindar.

Men nu r hon borta, och Fritiofs mod 12 r borta med henne. Det unga blod i kinden stiger, han lgar och suckar alltjmt och tiger.

Sin sorg, sin klagan med duvan han skrev, 13 och glad for hon av med sitt krleksbrev; men ack, tillbaka hon vnde ej mer, hon blev hos sin maka.

Det vsen behagade icke Bjrn. 14 Han sade: "Vad fattas vr unga rn, s tyst, s sluten? r brstet trffat, r vingen skjuten?

Vad vill du? Ha vi ej i verfld 15 det gula flsk och det bruna mjd och skalder mnga? Det tar aldrig slut p de visor lnga.

Sant nog, att gngaren stampar i spilt; 16 p rov, p rov skriker falken vilt. Men Fritiof jagar i molnen allena, och trs och klagar.

Ellida hon har ingen ro p vg, 17 hon rycker alltjmt p sitt ankartg. Ligg still, Ellida! ty Fritiof r fredlig, han vill ej strida.

Den strdd r ocks en dd: till slut 18 jag rister, som Oden, mig sjlv med spjut. Det kan ej fela, vi bliva vlkomna hos blvit Hela."

D slppte Fritiof sin drake ls, 19 och seglet svllde, och vgen fns. Rakt ver fjrden till kungens sner han styrde frden.

De sutto p Beles hg den dag 20 och hrde folket och skipade lag; men Fritiof talar: den stmman frnimmes kring berg och dalar.

"I kungar, skn Ingeborg r mig kr; 21 av eder jag henne till brud begr, och den frening hon var vl ven kung Beles mening.

Han lt oss vxa hos Hilding opp, 22 likt ungtrn, som vxa tillsammans i topp. Dr ovanfre band Freja de toppar med gyllne snre.

Min far var ej konung, ej jarl en gng, 23 dock lever hans minne i skaldens sng. Hgvlvda grifter frtlja p runsten min tts bedrifter.

Ltt kunde jag vinna mig rike och land, 24 men hellre jag blir p min fdernestrand. Dr vill jag skydda s kungens grd som den ringes hydda.

Vi ro p Beles hg; han hr 25 vart ord i djupet hr nedanfr. Med Fritiof beder den gamle i hgen: betnken eder!"—

D reste sig Helge och talte med hn: 26 "Vr syster r ej fr en bondeson. Nordlandens drotter m tvla, ej du, om den Valhallsdotter.

Yvs grna att hlsas fr ypperst i Nord, 27 vinn mnner med handkraft och kvinnor med ord! Men Odensblodet till pris ger jag icke t vermodet.

Mitt rike behfver du ej ta dig an, 28 jag skyddar det sjlv; vill du bli min man, en plats r ledig ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig."—

"Din man blir jag knappast", var Fritiofs svar, 29 "r man fr mig sjlv, som min fader var. Ur silverskida flyg, Angurvadel, du fr ej bida!"

I solen glnste den klinga bl, 30 och runorna lgade rda drp. "Du Angurvadel, du r dock", sad' Fritiof, "av gammal adel.

Och vore det ej fr hgens fred, 31 p stllet jag hgge dig, svartekung, ned. Vill dock dig lra en ann' gng ej komma mitt svrd fr nra."—

S sagt, han klv i ett hugg allen 32 kung Helges guldskld, som hngde p gren. I tv halvrundor han klang emot hgen, det klang inunder.

"Vl trffat, min klinga! Ligg nu och drm 33 om hgre bedrifter; till dess frgm de runolgor. Nu segla vi hem ver mrkbl vgor."

V.

KUNG RING.

Och kung Ring skt tillbaka sin guldstol frn bord, och kmpar 1 och skalder uppstego att lyssna till kungens ord, bermd i Nord; han var vis som gud Mimer och from som Balder.

Hans land var som lunden, dr gudar bo, och vapnen komma 2 ej inom dess grna, dess skuggiga ro, och grsen gro fridlysta drstdes, och rosorna blomma.

Rttvisan satt ensam, bd' strng och huld, p domarstolen, 3 och friden betalte vart r sin skuld, och kornets guld lg strtt ver landet och sken i solen.

Och snckorna kommo med bringa svart, med vita vingar, 4 frn hundrade land och frde frn vart mngfaldig art av rikdom, som rikdomen tingar.

Men frihet bodde hos friden kvar i glad frening, 5 och alla lskade landets far, fast en och var fritt sade p tinget sin mening.

I tretti vintrar han fredlig och sll styrt Nordlands sner, 6 och ingen gtt missnjd hem till sitt tjll, och varje kvll hans namn gick till Oden med folkets bner.

Och kung Ring skt tillbaka sin guldstol frn bord, och alla glade 7 uppstego att lyssna till kungens ord, bermd i Nord; men han suckade djupt och talte och sade:

"Min drottning sitter i Folkvangs loft p purpurtcken, 8 men hr r det grs ver hennes stoft, och blomsterdoft kringnga dess gravhg vid bcken.

Ej fr jag drottning s god, s skn, mitt rikes ra. 9 Till gudarna gick hon, till Valhalls ln; men landets bn, och barnens, en moder begra.

Kung Bele, som ofta kom till min sal med sommarvinden, 10 har lmnat en dotter; hon r mitt val, den lilja smal med morgonrodnad p kinden.

Jag vet, hon r ung, och den unga m helst blomman plockar; 11 men jag gtt i fr, och vintrarna str alltren sin sn i kungens de glesnade lockar.

Men kan hon lska en redlig man med vitt i hren, 12 och vill hon ta sig de spda an, vars mor frsvann, s bjuder Hsten sin tron t Vren.

Ta'n guld ur valven, ta'n smycken t brud ur skp af eke; 13 och fljen, I skalder, med harpoljud, ty sngens gud r med d vi frie, r med d vi leke!"—

Och ut drogo svenner med buller och bng, 14 med guld och bner, och skalderna fljde, en rad s lng, med hjltesng, och stllde sig fram fr kung Beles sner.

De drucko i dagar, de drucko i tre, men p den fjrde, 15 vad svar kung Helge dem mnde ge, tsporde de, ty nu de ville frde.

Kung Helge han offrar bd' falk och hst i lunden grna, 16 han sprjer bd' vala och offerprst, vad som var bst allt fr hans syster, den skna.

Men lungorna nekade bifall alltjmt, som prst och vala, 17 och d gav kung Helge, den tecknen skrmt, sitt nej bestmt, ty mnskan br lyda, d gudar tala.

Men muntre kung Halvdan han log och sad': "Farvl med festen! 18 Kung Grskgg sjlv bort rida stad, jag hulpit glad den hedersgubben p hsten."

Frbittrade draga de sndmn bort och budskap bra 19 om kungens skymf; men han svarar dem torrt, att inom kort kung Grskgg skall hmna sin ra.

Han slog sin hrskld, som hngde stam i hga linden. 20 D simma drakar p vgen fram med blodrd kam, och hjlmarna nicka i vinden.

Och hrbud flgo till Helges grd, som sade dyster: 21 "Kung Ring r mktig, den strid blir hrd; i Balders vrd, i templet jag stter min syster."

Dr sitter den lskande vemodsfull fridlyst tilja. 22 Hon smmar i silke, hon smmar i gull och grter full sin barm: det r dagg ver lilja.

VI.

FRITIOF SPELAR SCHACK.

Bjrn och Fritiof sutto bda 1 vid ett schackbord, sknt att skda. Silver var varannan ruta, och varannan var av guld.

D steg Hilding in. "Sitt neder! 2 Upp i hgbnk jag dig leder, tm ditt horn, och lt mig sluta spelet, fosterfader huld!"

Hilding kvad: "Frn Beles sner 3 kommer jag till dig med bner. Tidningarna ro onde, och till dig str landets hopp."

Fritiof kvad: "Tag dig till vara, 4 Bjrn, ty nu r kung i fara. Frlsas kan han med en bonde: den r gjord att offras opp."

"Fritiof, reta icke kungar! 5 Starka vxa rnens ungar: fast mot Ring de aktas svaga, stor r deras makt mot din."

"Bjrn, jag ser, du tornet hotar, 6 men ditt anfall ltt jag motar. Tornet blir dig svrt att taga, drar sig i sin skldborg in."

"Ingeborg i Baldershagen 7 sitter och frgrter dagen. Kan hon dig till strids ej locka, grterskan med gon bl?"

"Drottning, Bjrn, du ffngt jagar, 8 var mig kr frn barndomsdagar; hon r spelets bsta docka, hur det gr, hon rddas m."

"Fritiof, vill du icke svara? 9 Skall din fosterfader fara ohrd frn din grd, emedan ej ett dockspel vill ta slut?"

D steg Fritiof upp och lade 10 Hildings hand i sin och sade: "Fader, jag har svarat redan, du har hrt min sjls beslut.

Rid att Beles sner lra, 11 vad jag sagt! De krnkt min ra, inga band vid dem mig fsta, aldrig blir jag deras man."

"Vl, din egen bana vandra! 12 Ej kan jag din vrede klandra; Oden styre till det bsta!" sade Hilding och frsvann.

VII.

FRITIOFS LYCKA.

Kung Beles sner grna drag 1 frn dal till dal att be om svrd! Mitt f de ej; i Balders hage dr r min valplats, r min vrld. Dr vill jag ej tillbaka blicka p kungars hmnd, p jordens sorg, men endast gudars gldje dricka tvemnnings med min Ingeborg.

S lnge nnu solen tmmer 2 sin purpurglans p blomstren varm, likt rosenfrgat skir, som gmmer en blomstervrld, min Ingborgs barm; s lnge irrar jag p stranden, av lngtan, evig lngtan trd, och ritar suckande i sanden det kra namnet med mitt svrd.

Hur lngsamt g de trga stunder! 3 Du Dellings son, vi drjer du? Har du ej skdat berg och lunder och sund och ar frrn nu? Bor ingen m i vstersalar, som vntar dig fr lnge sen och flyger till ditt brst och talar om krlek frst, om krlek sen?

Dock ntligt trtt av vgens mda, 4 du sjunker ned ifrn din hjd, och kvllen drar det rosenrda sparlakanet fr gudars frjd. Om krlek viska jordens floder, om krlek viskar himlens flkt. Vlkommen, natt, du gudars moder, med prlor p din brllopsdrkt!

Hur tyst de hga stjrnor skrida, 5 likt lskarn till en m p t! Flyg ver fjrden, min Ellida! Skjut p, skjut p, du blja bl! Dr borta ligga gudens lunder, till goda gudar styra vi, och Balderstemplet str drunder, med krlekens gudinna i.

Hur lycklig trder jag p stranden! 6 Du jord, jag ville kyssa dig, och er, I blommor sm, som randen med vitt och rtt den krkta stig! Du mne, somj ditt skimmer tmmer kring lund och tempel, hg och vrd, hur skn du sitter dr och drmmer, lik Saga i en brllopsgrd!

Vem lrde dig, du bck, som talar 7 med blommorna, min knslas rst? Vem gav er, Nordens nktergalar, den klagan, stulen ur mitt brst? Med kvllens rodnad alfer mla min Ingborgs bild p mrkbl duk; den bilden kan ej Freja tla, hon blser bort den, avundsjuk.

Dock, grna hennes bild frsvinne! 8 Dr r hon sjlv, som hoppet skn och trogen som ett barndomsminne; hon kominer med min krleks ln. Kom, lskade, och lt mig trycka dig till det hjrta, du r kr! Min sjls begr, min levnads lycka, kom i min famn och vila dr!

S smrt som stjlken av en lilja, 9 s fyllig som en mognad ros! Du r s ren som gudars vilja och dock s varm, som Freja tros. Kyss mig, min skna! Lt min lga f genomstrmma ven dig! Ack! jordens rund och himmelns bga frsvinna, nr du kysser mig.

Var icke rdd, hr finns ej fara; 10 Bjrn str dr nere med sitt svrd, med kmpar nog att oss frsvara, om det behvdes, mot en vrld. Jag sjlv, o att jag strida finge fr dig, som jag dig hller nu! Hur lycklig jag till Valhall ginge, om min valkyria vore du!

Vad viskar du om Balders vrede? 11 Han vredgas ej, den fromme gud, den lskande, som vi tillbede, vrt hjrtas krlek r hans bud: den gud med solsken p sin panna, med evig trohet i sin barm: var ej hans krlek till sin Nanna, som min till dig, s ren, s varm?

Dr str hans bild, han sjlv r nra, 12 hur milt han ser p mig, hur hult! Till offer vill jag honom bra ett hjrta varmt och krleksfullt. Bj kn med mig! Ej bttre gva, ej sknare fr Balder fanns n tvenne hjrtan, vilka lova varann en trohet, fast som hans.

Till himmeln mera n till jorden 13 min krlek hr, frsm ej den! I himmeln r han ammad vorden och lngtar till sitt hem igen. O den som ren druppe vore! O den som nu med dig fick d och segrande till gudar fre i famnen p sin bleka m!

Nr d de andra kmpar rida 14 ur silverportarna till krig, jag skulle sitta vid din sida, en trogen vn, och se p dig. Nr Valhalls mor kring bordet bringa de mjdhorn med sitt skum av gull, med dig jag ensamt skulle klinga och viska m och krleksfull.

En lvsal ville jag oss bygga 15 p nset vid en mrkbl bukt. Dr lge vi i skuggan trygga av lunden med den gyllne frukt. Nr Valhalls sol sig tertnde —hur klart, hur hrligt r dess bloss!— till gudarna vi tervnde, och lngtade dock hem till oss.

Med stjrnor skulle jag bekransa 16 din panna, dina lockars gld; i Vingolvs sal jag skulle dansa min bleka lilja rosenrd; till dess jag dig ur dansen droge till krlekens, till fridens tjll, dr silverskggig Brage sloge din brudsng ny fr varje kvll.

Hur vakan sjunger genom lunden! 17 Den sngen r frn Valhalls strand. Hur mnen skiner ver sunden! Han lyser ur de ddas land. Den sngen och det ljuset bda en vrld av krlek utan sorg; den vrlden ville jag vl skda med dig, med dig, min Ingeborg!

Grt icke! nnu livet strmmar 18 i mina dror, grt ej s! Men krlekens och mannens drmmar kringsvrma grna i det bl. Ack, blott din famn mot mig du breder, blott dina gon se p mig, hur ltt du lockar svrmarn neder frn gudars salighet till dig!—

"Tyst, det r lrkan." Nej, en duva 19 i skogen kuttrar om sin tro; men lrkan slumrar n p tuva hos maken i sitt varma bo. De lyckliga! dem skiljer ingen, nr dagen kommer eller far, men deras liv r fritt som vingen, som br i skyn det glada par.

"Se, dagen gryr." Nej, det r flamman 20 av ngon vrdkas ster ut. nnu vi kunna sprka samman, n har den kra natt ej slut. Frsov dig, dagens gyllne stjrna, och morgna sen dig lngsamt till! Fr Fritiof m du sova grna till Ragnark, om du s vill.

Dock, det r ffngt till att hoppas; 21 dr blser ren en morgonvind, och redan sterns rosor knoppas s friska som p Ingborgs kind. En vingad sngarskara kvittrar —en tankls hop—i klarnad sky, och livet rrs, och vgen glittrar, och skuggorna och lskarn fly.

Dr kommer hon i all sin ra! 22 Frlt mig, gyllne sol, min bn! Jag knner det, en gud r nra, hur prktig r hon dock, hur skn! O, den som fram i banan trdde s vldig, som du trder nu, Och stolt och glad sin levnad kldde i ljus och seger liksom du!

Hr stller jag infr ditt ga 23 det sknaste, du sett i Nord. Tag henne i din vrd, du hga! Hon r din bild p grnkldd jord. Dess sjl r ren som dina strlar, dess ga som din himmel bltt, och samma guld, din hjssa mlar, har hon i sina lockar ftt.

Farvl, min lskade! En annan, 24 en lngre natt vi ses igen. Farvl! nnu en kyss p pannan och en p dina lppar n! Sov nu, och drm om mig och vakna vid middag; och med trogen sjl tlj timmarna som jag, och sakna och brinn som jag! Farvl, farvl!

VIII.

AVSKEDET.

Ingeborg. Det dagas ren, och Fritiof kommer icke! I gr likvl var redan tinget utlyst p Beles hg: den platsen valdes rtt; hans dotters de skulle dr bestmmas. Hur mnga bner har det kostat mig, 5 hur mnga trar, rknade av Freja, att smlta hatets is kring Fritiofs hjrta och locka lftet frn den stoltes mun att ter bjuda handen till frsoning! Ack! mannen r dock hrd, och fr sin ra 10 —s kallar han sin stolthet—rknar han ej just s noga, om han skulle krossa ett troget hjrta mera eller mindre. Den arma kvinnan, sluten till hans brst, r som en mossvxt, blommande p klippan 15 med bleka frger: blott med mda hller den obemrkta sig vid hllen fast, och hennes nring ro nattens trar.

I gr allts blev d mitt de avgjort, och aftonsolen har gtt ner drver. 20 Men Fritiof kommer ej! De bleka stjrnor. en efter annan, slockna och frsvinna, och med varenda utav dem, som slcks, gr en frhoppning i mitt brst till graven. Dock, varfr ocks hoppas? Valhalls gudar 25 ej lska mig, jag har frtrnat dem. Den hge Balder, i vars skygd jag vistas, r frolmpad, ty en mnsklig krlek r icke helig nog fr gudars blickar; och jordens gldje fr ej vga sig 30 inunder valven, dr de allvarsamma, de hga makter ha sin boning fst. —Och likafullt, vad r mitt fel, vi vredgas den fromme guden fver jungfruns krlek? r han ej ren som Urdas blanka vg, 35 ej oskuldsfull som Geflons morgondrmmar? Den hga solen vnder icke bort frn tvenne lskande sitt rena ga; och dagens nka, stjrnenatten, hr mitt i sin sorg med gldje deras eder. 40 Vad som r lovligt under himmelns valv, hur blev det brottsligt under tempelvalvet? Jag lskar Fritiof. Ack, s lngt tillbaka, som jag kan minnas, har jag lskat honom; den knslan r ett rsbarn med mig sjlv; 45 jag vet ej, nr hon brjat, kan ej ens den tanken fatta, att hon varit borta. Som frukten stter sig omkring sin krna och vxer ut och rundar omkring henne i sommarsolens sken sitt klot av guld: 50 s har jag ven vuxit ut och mognat omkring den krnan, och mitt vsen r det yttre skalet endast av min krlek. Frlt mig, Balder! Med ett troget hjrta jag trdde i din sal, och med ett troget 55 vill jag g drifrn: jag tar det med mig utver Bifrosts bro och stller mig med all min krlek fram fr Valhalls gudar. Dr skall han st, en asason som de, och spegla sig i skldarna och flyga 60 med lsta duvovingar genom bl, ondlig rymd uti Allfaders skte, varfrn han kommit.—Varfr rynkar du i morgongryningen din ljusa panna? I mina dror flyter, som i dina, 65 den gamle Odens blod. Vad vill du, frnde? Min krlek kan jag icke offra dig, vill det ej ens; han r din himmel vrdig. Men vl jag offra kan min levnads lycka, kan kasta bort den, som en drottning kastar 70 sin mantel frn sig och r likafullt densamma, som hon var.—Det r beslutat! Det hga Valhall skall ej blygas fr sin frnka: jag vill g emot mitt de, som hjlten gr mot sitt.—Dr kommer Fritiof. 75 Hur vild, hur blek! Det r frbi, frbi! Min vreda norna kommer jmte honom. Var stark, min sjl!—Vlkommen, sent omsider! Vrt de r bestmt, det str att lsa upp din panna. 80

Fritiof. St dr icke ven blodrda runor, talande om skymf och hn och landsflykt?

Ingeborg. Fritiof, sansa dig, bertta vad som hnt! Det vrsta anar 85 jag lnge sen, jag r beredd p allt.

Fritiof. Jag kom till tinget upp ttehgen, och kring dess grna sidor, skld vid skld och svrd i handen, stodo Nordens mn, den ena ringen innanfr den andra, 90 upp emot toppen; men p domarstenen, mrk som ett skmoln, satt din broder Helge, den bleke blodman med de skumma blickar; och jmte honom, ett fullvuxet barn, satt Halvdan, tanklst lekande med svrdet. 95 D steg jag fram och talte: "Kriget str och slr p hrskld invid landets grnser; ditt rike, konung Helge, r i fara: giv mig din syster, och jag lnar dig min arm i striden, den kan bli dig nyttig. 100 Lt grollet vara glmt emellan oss! Ej grna nr jag det mot Ingborgs broder. Var billig, konung, rdda p en gng din gyllne krona och din systers hjrta! Hr r min hand. Vid Asa-Tor, det r 105 den sista gng hon bjuds dig till frsoning."— D blev ett gny p tinget. Tusen svrd sitt bifall hamrade p tusen skldar, och vapenklangen flg mot skyn, som glad drack fria mnners bifall till det rtta. 110 "Giv honom Ingeborg, den smrta liljan, den sknaste, som vxt i vra dalar; han r den bsta klingan i vrt land, giv honom Ingeborg!"—Min fosterfader, den gamle Hilding, med sitt silverskgg, 115 steg fram och hll ett tal, av vishet fullt, med korta krnsprk, klingande som svrdshugg; och Halvdan sjlv ifrn sitt kungaste sig reste, bedjande med ord och blickar. Det var frgves; varje bn var spilld, 120 liksom ett solsken, slsat bort p klippan, det lockar ingen vxt frn hennes hjrta; och konung Helges anlet blev sig likt: ett bleklagt nej p mnsklighetens bner. "t bondesonen—sade han fraktligt— 125 jag kunnat Ingborg ge, men tempelskndarn syns mig ej passa fr Valhalladottern. Har du ej, Fritiof, brutit Balders fred? Har du ej sett min syster i hans tempel, nr dagen gmde sig fr edert mte? 130 Ja eller nej!" D skallade ett rop ur mannaringen: "Sg blott nej, sg nej! Vi tro dig p ditt ord, vi fria fr dig, du Torstens son, s god som kungasonen; sg nej, sg nej, och Ingeborg r din!"— 135 "Min levnads lycka hnger p ett ord —sad' jag—, men frukta ej fr det, kung Helge! Jag vill ej ljuga mig till Valhalls gldje, och ej till jordens. Jag har sett din syster, har talt med henne uti templets natt, 140 men Balders fred har jag ej drfr brutit."— Jag fick ej tala mer. Ett sorl av fasa flg tinget genom: de, som stodo nrmast, sig drogo undan, liksom fr en pestsjuk; och nr jag sg mig om, den dumma vantron 145 frlamat varje tunga, kalkat vit var kind, nyss blossande av glad frhoppning. D segrade kung Helge. Med en rst s hemsk, s dyster som den dda valans i Vegtamskvida, nr hon sjng fr Oden 150 om sars ofrd och om Helas seger, s hemskt han talte: "Landsflykt eller dd jag kunde stta, efter fdrens lagar, upp ditt brott; men jag vill vara mild, som Balder r, vars helgedom du skymfat. 155 I Vsterhavet ligger det en krans av ar, dem jarl Angantyr behrskar. S lnge Bele levde, jarlen gav vart r sin skatt; sen har den uteblivit. Drag fver bljan hn och indriv skatten! 160 det r den bot, jag fordrar fr din djrvhet. Det sgs—tillade han med nedrigt hn—, att Angantyr r hrdhnt, att han ruvar som draken Fafner p sitt guld, men vem str mot vr nye Sigurd Fafnesbane? 165 En mera manlig bragd frske du n dra jungfrur uti Balders hage! Till nsta sommar vnta vi dig hr med all din ra, framfr allt med skatten. Om icke, Fritiof, r du var mans niding 170 och fr din livstid fridls i vrt land."— S var hans dom, och hrmed lstes tinget.

Ingeborg. Och ditt beslut?

Fritiof. Har jag vl mer ett val? 175 r ej min ra bunden vid hans fordran? Den skall jag lsa, om ock Angantyr frgmt sitt lumpna guld i Nastrands floder. I dag nnu far jag.

Ingeborg. Och lmnar mig?

Fritiof. Nej, icke lmnar dig, du fljer med. 180

Ingeborg. Omjligt!

Fritiof. Hr mig, hr mig, frrn du svarar! Din vise broder Helge tycks ha glmt, att Angantyr var vn utav min fader, liksom av Bele; kanske giver han 185 med godo vad jag fordrar; men om icke, en vldig vertalare, en skarp, har jag, han hnger vid min vnstra sida. Det kra guldet skickar jag till Helge, och drmed lser jag oss bgge frn 190 den krnte hycklarns offerkniv fr alltid. Men sjlva, skna Ingborg, hissa vi Ellidas segel ver oknd vg; hon gungar oss till ngon vnlig strand, som sknker fristad t en bil tog krlek. 195 Vad r mig Norden, vad r mig ett folk, som bleknar fr ett ord av sina diar och vill med frcka hnder gripa i mitt hjrtas helgedom, mitt vsens blomkalk? Vid Freja, det skall icke lyckas dem. 200 En usel trl r bunden vid den torva, dr han blef fdd, men jag vill vara fri, s fri som bergens vind. En handfull stoft utav min faders hg och en av Beles f nnu rum om skeppsbord; det r allt 205 vad vi behva utav fosterjorden. Du lskade, det finns en annan sol n den, som bleknar ver dessa snberg; det finns en himmel, sknare n hr, och milda stjrnor med gudomlig glans 210 se ner drfrn i varma sommarntter, i lagerlundar p ett troget par. Min fader, Torsten Vikingsson, for vida omkring i hrnad och frtalte ofta vid brasans sken i lnga vinterkvllar 215 om Greklands hav och arna dri, de grna lunder i den blanka bljan. Ett mktigt slkte bodde fordom dr och hga gudar uti marmortempel. Nu st de vergifna, grset frodas 220 de stigar, och en blomma vxer ur runorna, som tala forntids vishet; och smrta pelarstammar grnska dr, omlindade av Sderns rika rankor. Men runtomkring br jorden av sig sjlv 225 en osdd skrd, vad mnniskan behfver, och gyllne pplen glda mellan lven, och rda druvor hnga p var gren och svlla yppiga som dina lppar. Dr, Ingeborg, dr bygga vi i vgen 230 ett litet Norden, sknare n hr; och med vr trogna krlek fylla vi de ltta tempelvalven, fgna n med mnsklig lycka de frgtna gudar. Nr seglarn d med slappa dukar gungar 235 —ty stormen trivs ej dr—frbi vr i aftonrodnans sken och blickar glad frn rosenfrgad blja upp mot stranden, d skall han skda upp templets trskel den nya Freja—Afrodite, tror jag, 240 hon nmns i deras sprk—och undra p de gula lockar, flygande i vinden, och gon, ljusare n Sderns himmel. Och efter hand kring henne vxer opp ett litet tempelslkte utav alfer 245 med kinder, dr du tror att Sdern satt i Nordens drivor alla sina rosor.— Ack, Ingeborg, hur skn, hur nra str all jordisk lycka fr tv trogna hjrtan! Blott de ha mod att gripa henne fatt, 250 hon fljer villigt med och bygger dem ett Vingolv redan hr inunder molnen. Kom, skynda! varje ord, som talas n, tar bort ett gonblick ifrn vr sllhet. Allt r berett, Ellida spnner redan 255 de mrka rnevingarna till flykt, och friska vindar visa vgen frn, fr evigt frn den vantrofyllda stranden. Vi drjer du?

Ingeborg. Jag kan ej flja dig. 270

Fritiof. Ej flja mig?

Ingeborg. Ack, Fritiof, du r lycklig! Du fljer ingen, du gr sjlv frut, som stammen p ditt drakskepp, men vid rodret din egen vilja str och styr din fart 265 med stadig hand utver vreda vgor. Hur annorlunda r det ej med mig! Mitt de vilar uti andras hnder, de slppa ej sitt rov, fastn det blder; och offra sig och klaga och frtyna 270 i lngsam sorg r kungadotterns frihet.

Fritiof. r du ej fri, s snart du vill?—I hgen din fader sitter.

Ingeborg. Helge r min fader, r i min faders stlle; av hans bifall 275 beror min hand, och Beles dotter stjl sin lycka ej, hur nra ock den ligger. Vad vore kvinnan, om hon slet sig ls ifrn de band, varmed Allfader fst invid den starke hennes svaga vsen? 280 Den bleka vattenliljan liknar hon: med vgen stiger hon, med vgen faller, och seglarns kl gr ver henne fram och mrker icke, att han skr dess stngel. Det r nu hennes de; men likvl, 285 s lnge roten hnger fast i sanden, har vxten n sitt vrde, lnar frgen av bleka syskonstjrnor ovanfrn, en stjrna sjlv upp de bla djupen. Men rycker hon sig ls, d driver hon, 290 ett vissnat blad, omkring den de bljan. Frliden natt—den natten var frfrlig, jag vntade dig stndigt, och du kom ej, och nattens barn, de allvarsamma tankar med svarta lockar, gingo jmt frbi 295 mitt vakna ga, brinnande och trlst; och Balder sjlv, blodlse guden, sg med blickar fulla utav hot upp mig— frliden natt har jag betnkt mitt de, och mitt beslut r fattat: jag blir kvar, 300 ett lydigt offer vid min broders altar. Dock var det vl, att jag ej hrt dig d med dina ar, diktade i molnen, dr aftonrodnan ligger stndigt kring en enslig blomstervrld av frid och krlek. 305 Vem vet, hur svag man r? Min barndoms drmmar, de lnge tystade, st upp igen och viska i mitt ra med en rst s vlbekant, som vore det en systers, s m, som vore det en lskares. 310 Jag hr er icke, nej, jag hr er icke, I lockande, I fordom kra stmmor! Vad skulle jag, ett Nordens barn, i Sdern? Jag r fr blek fr rosorna dri, fr frglst r mitt sinne fr dess gld, 315 det skulle brnnas av den heta solen, och lngtansfullt mitt ga skulle se mot Nordens stjrna, vilken str alltjmt, en himmelsk skiltvakt, ver fdrens gravar. Min dle Fritiof skall ej flykta frn 320 det kra land han fddes att frsvara, skall icke kasta bort sitt rykte fr en sak s ringa som en flickas krlek. Ett liv, dr solen spinner, r frn r, den ena dagen alltid lik den andra, 325 ett sknt men evigt enahanda r fr kvinnan endast; men fr mannens sjl, och helst fr din, blev livets stiltje trttsam. Du trives bst, dr stormen tumlar kring p skummig gngare utver djupen 330 och p din planka, upp liv och dd, du kmpa fr med faran om din ra. Den skna knen, som du mlar, bleve en grav fr bragder, icke fdda n, och med din skld frrostades jmvl 335 ditt fria sinne. S skall det ej vara! Ej skall jag stjla bort min Fritiofs namn ur skaldens snger, icke jag skall slcka min hjltes ra i dess morgonrodnad. Var vis, min Fritiof, lt oss vika fr 340 de hga nornor, lt oss rdda ur vrt des skeppsbrott dock nnu vr ra, vr levnads lycka kan ej rddas mer: vi mste skiljas.

Fritiof. Varfr mste vi? 345 Fr det en smnls natt frstmt ditt sinne!

Ingeborg. Fr det mitt vrde rddas br och ditt. Fritiof. P mannens krlek vilar kvinnans vrde.

Ingeborg. Ej lnge lskar han den, han ej aktar.

Fritiof. Med lsa nycker vinns hans aktning ej. 350

Ingeborg. En del nyck r knslan av det rtta.

Fritiof. Vr krlek stridde ej mot den i gr.

Ingeborg. I dag ej heller, men vr flykt dess mera.

Fritiof. Ndvndigheten bjuder henne, kom!

Ingeborg. Vad som r rtt och delt, r ndvndigt. 355

Fritiof. Hgt rider solen, tiden gr frbi.

Ingeborg. Ve mig, han r frbi, frbi fr alltid!

Fritiof. Besinna dig, r det ditt sista ord?

Ingeborg. Jag har besinnat allt, det r mitt sista.

Fritiof. Vlan, farvl, farvl, kung Helges syster! 360

Ingeborg. O Fritiof, Fritiof, skola s vi skiljas? Har du ej ngon vnlig blick att ge t barndomsvnnen, ingen hand att rcka t den olyckliga, du lskat frr? Tror du, jag str p rosor hr och visar 365 min levnads lycka leende ifrn mig och sliter utan smrta ur mitt brst ett hopp, som vxt tillhopa med mitt vsen? Var icke du mitt hjrtas morgondrm? Var gldje, som jag knde, hette Fritiof, 370 och allt, vad livet stort och delt har, tog dina anletsdrag infr mitt ga. Frdunkla ej den bilden fr mig, mt med hrdhet ej den svaga, nr hon offrar, vad henne krast var p jordens rund, 375 vad henne krast blir i Valhalls salar! Det offret, Fritiof, r nog tungt nd; ett ord till trst det kunde vl frtjna. Jag vet, du lskar mig, har vetat det, alltsen mitt vsen brjade att dagas, 380 och skert fljer dig din Ingborgs minne i mnga r nnu, varthelst du far. Men vapenklangen dvar sorgen dock, hon blser bort upp de vilda vgor och trs ej stta sig p kmpens bnk, 385 vid dryckeshornet firande sin seger. Blott d och d, nr uti nattens frid du mnstrar n en gng frflutna dagar, d skymtar fram bland dem en bleknad bild: du knner honom vl, han hlsar dig 390 frn kra trakter, det r bilden av den bleka jungfrun uti Balders hage. Du m ej visa honom bort, fastn han blickar sorgligt, du m viska honom ett vnligt ord i rat: nattens vindar 395 p trogna vingar fra det till mig, en trst likvl, jag har ej ngon annan!— Fr mig r intet, som frstrr min saknad; i allt, som omger mig, har hon en mlsman. De hga tempelvalven tala blott 400 om dig, och gudens bild, som skulle hota, tar dina anletsdrag, nr mnen skiner. Ser jag t sjn, dr sam din kl och skar i skum sin vg till lngterskan p stranden. Ser jag t lunden, dr str mngen stam 405 med Ingborgs runor ritade i barken. Nu vxer barken ut, mitt namn frgs, och det betyder dden, sger sagan. Jag frgar dagen, var han sg dig sist, jag frgar natten, men de tiga still, 410 och havet sjlvt, som br dig, svarar p min frga endast med en suck mot stranden. Med aftonrodnan skall jag skicka dig en hlsning, nr hon slcks i dina vgor, och himmelns lngskepp, molnen, skola ta 415 ombord en klagan frn den vergivna. S skall jag sitta i min jungfrubur, en svartkldd nka efter livets gldje, och smma brutna liljor uti duken, tills en gng vren vvt sin duk och smmar 420 den full med bttre liljor p min grav. Men tar jag harpan fr att sjunga ut ondlig smrta uti djupa toner, d brister jag i grt, som nu——

Fritiof. Du segrar, Beles dotter, grt ej mera! 425 Frlt min vrede; det var blott min sorg, som fr ett gonblick tog vredens drkt; den drkten kan hon icke bra lnge. Du r min goda norna, Ingeborg: vad delt r, lr bst ett delt sinne. 430 Ndvndighetens vishet kan ej ha en bttre fresprkerska n dig, du skna vala med de rosenlppar! Ja, jag vill vika fr ndvndigheten, vill skiljas frn dig men ej frn mitt hopp; 435 jag tar det med mig ver vstervgor, jag tar det med mig intill gravens port. Med nsta vrdag r jag hr igen; kung Helge, hoppas jag, skall se mig ter. D har jag lst mitt lfte, fyllt hans fordran, 440 frsont jmvl det brott, man diktat p mig; och d begr jag, nej, jag fordrar dig p ppet ting emellan blanka vapen, ej utav Helge men av Nordens folk; det r din giftoman, du kungadotter! 445 Jag har ett ord att sga den, som vgrar. Farvl till dess, var trogen, glm mig ej, och tag, till minne av vr barndomskrlek, min armring br, ett sknt vaulunderverk, med himlens under ritade i guldet 450 —det bsta undret r ett troget hjrta—. Hur sknt han passar till din vita arm, en lysmask lindad kring en liljestngel! Farvl, min brud, min lskade, farvl, om ngra mna'r r det annorlunda! 455

(Gr.)

Ingeborg.

Hur glad, hur trotsig, hur frhoppningsfull han stter spetsen av sitt goda svrd p nornans brst och sger: Du skall vika! Du arme Fritiof, nornan viker ej, hon gr sin gng och ler t Angurvadel. 460 Hur litet knner du min mrke broder! Ditt ppna hjltesinne fattar ej det dystra djupet utav hans och hatet, som glder i hans avundsjuka barm. Sin systers hand ger han dig aldrig; frr 465 han ger sin krona, ger sitt liv till spillo och offrar mig t gamle Oden eller t gamle Ring, som nu han kmpar mot.— Varhelst jag ser, finns intet hopp fr mig; dock r jag glad, det lever i ditt hjrta. 470 Jag vill behlla fr mig sjlv min smrta, men alla goda gudar flje dig! Hr p din armring dock sig rkna lter var srskild mnad av en lngsam sorg; tv, fyra, sex, d kan du vara ter 475 men finner icke mer din Ingeborg.

IX.

INGEBORGS KLAGAN.

Nu r det hst, 1 stormande hver sig havets brst. Ack, men hur grna jag sute nd dr ute!

Lnge jag sg 2 seglet i vster, det flg p sin vg. Ack, det r lyckligt, fr flja Fritiof p blja.

Blja, du bl, 3 svll ej s hgt det gr fort nog nd. Lysen, I stjrnor, och sgen seglaren vgen!

Nr det blir vr, 4 kommer han hem, men den lskade gr ej till hans mte i salen, icke i dalen;

ligger i mull, 5 bleknad och kall fr sin krleks skull, eller hon klagar och blder, offrad av brder.—

Falk som han glmt! 6 Du skall bli min, jag vill lska dig mt. Sjlv vill jag mata fr garn vingade jgarn.

Hr p hans hand 7 virkar jag in dig i dukens rand, vingar av silver och rika guldklor tillika.

Falkvingar tog 8 Freja en gng och kring rymderna drog, skte i norr och i sder lskade der.

Lnte du ock 9 vingarna ut, du ej bure mig dock. Dden allena mig bringar gudarnas vingar.

Jgare skn, 10 sitt p min skuldra och blicka t sjn! Ack, hur vi lngte och blicke, kommer han icke.

Nr jag r dd, 11 kommer han skert; minns d, vad jag bjd: hlsa och hlsa du ter Fritiof, som grter!

X.

FRITIOF P HAVET.

Men p stranden stod 1 kung Helge och kvad med frbittrat mod, och till trollen han bad.

Se, d mrknar himlabgen, dundret gr kring de rum, och i djupet kokar vgen, och dess yta hljs med skum. Blixtarna i molnen draga hr och dr en blodig rand, alla havets fglar jaga skrikande emot sin strand.

"Hrt blir vdret, brder! Stormens vingar hr jag flaxande i fjrran, men vi blekna ej. Sitt du lugn i lunden, tnk p mig och lngta, skn i dina trar, skna Ingeborg!"

Mot Ellidas stam 2 drog ett trollpar till fejd. Det var vindkall Ham, det var snig Hejd.

Och d lsas stormens vingar, och den vilde doppar dem n i djupet, n han svingar virvlande mot gudars hem. Alla fasans makter skrida, ridande p vgens topp, ur den skummiga, den vida, bottenlsa graven opp.

"Sknare var frden uti mnens skimmer ver spegelvgor hn mot Balders lund. Varmare, n hr r, var vid Ingborgs hjrta, vitare n havsskum svllde hennes barm."

Nu Solundar- 3 str ur vg, som gr vit, dr r stillare sj, dr r hamn, styr dit!

Men frvgen viking rdes ej s ltt p trofast ek, str vid styret sjlv och glades t de vilda vindars lek. Hrdare han seglen fster, skarpare han vgen skr. Rakt i vster, rakt i vster skall det g, vart bljan br.

"Lyster mig att kmpa n en stund mot stormen. Storm och nordbo trivas vl ihop p sjn. Ingborg skulle blygas, om dess havsrn flge rdd, med slappa vingar, fr en il i land."

Men nu vxer vg, 4 nu frdjupas gl, och det viner i tg, och det knakar i kl.

Dock, hur vgorna m strida, tumlande nu med, nu mot, gudatimrade Ellida trotsar nnu deras hot. Som ett stjrnskott uti kvllen, skjuter hon sin fart i frjd, hoppar, som en bock p fjllen, ver avgrund, ver hjd.

"Bttre var att kyssa brud i Balders hage n st hr och smaka saltskum, som yr opp. Bttre var att famna kungadotterns midja n st hr och gripa roderstngen om."

Men ondlig kld 5 snar skyn utur, och p dck och p skld smattrar hagelskur.

Och emellan skeppets stammar kan du icke se fr natt, dr r mrkt som i den kammar, dr den dde bliver satt. Ofrsonlig vg, frtrollad, vill dra seglaren i krav; vitgr, som med aska sllad, gapar en ondlig grav.

"Bla bolstrar bddar Ran i djupet t oss, men mig bida dina bolstrar, Ingeborg! Goda drngar lyfta rorna Ellidas, gudar byggde klen, br oss n en stund."

ver styrbord gick 6 nu en sj med fart, i ett gonblick, spolas dcket klart.

D frn armen Fritiof drager ldig guldring, tre mark tung, blank som sol i morgondager, var en sknk av Bele kung. Hugger s i stycken ringen, konstfullt utav dvrgar gjord, delar den och glmmer ingen utav sina mn ombord.

"Guld r gott att hava upp giljarfrden, tomhnt trde ingen ner till sjbl Ran. Kall r hon att kyssa, flyktig till att famna, men vi fsta havsbrud med det brnda guld."

Med frnyat hot 7 faller stormen p, och d brister skot, och d springer r.

Och mot skeppet, halvt begravet, vgorna till ntring g. Hur man ocks ser, havet ser man ej ut nd. Fritiof sjlv kan ej sig dlja, att han dden har ombord. Hgre dock n storm och blja ryter n hans hrskarord.

"Bjrn, kom hit till roder, grip det starkt med bjrnram! Sdant vder snda Valhalls makter ej. Trolldom r frde: Helge niding kvad den skert ver vgen, jag vill upp och se."