Som en mrd han flg 8 uti masten opp, och dr satt han hg och sg ned frn topp.

Se, d simmar fr Ellida havsval, lik en lossnad , och tv leda havstroll rida p hans rygg i skummig sj. Hejd, med plsen snad neder, skepna'n lik den vita bjrn, Ham med vingar, dem han breder viftande som stormens rn.

"Nu, Ellida, gller visa, om du gmmer hjltemod i jrnfast, buktig barm av ek. Lyssna till min stmma: r du gudars dotter, upp, med kopparklen stnga trollad val!"

Och Ellida hr 9 p sin herres rst, med ett sprng hon kr emot valens brst.

Och en blodig strle ryker utur sret upp mot sky; genomborrat vilddjur dyker vrlande til djupets dy. P en gng tv lansar springa, slungade av hjltearm, mitt i luden isbjrns bringa, mitt i becksvart stormrns barm.

"Bra, Ellida, trffat! Ej s hastigt, tror jag, dyker Helges drakskepp upp ur blodig dy. Hejd och Ham ej heller hlla sjn nu lngre: bittert r att bita i det bla stl."

Och nu stormen flyr 10 p en gng frn sjn, blott en svallvg styr mot den nra n.

Och p en gng solen trder som en konung i sin sal, terlivar allt och glder skepp och blja, berg och dal. Hennes sista strlar krna klippans topp och dunkel lund, alla knna nu de grna strnderna av Efjesund.

"Stego Ingborgs bner, bleka mr, mot Valhall, bjde liljevita knn p gudars guld. Tr i ljusbl gon, suck ur svandunsbarmar rrde asars hjrtan. Lt oss tacka dem!"

Men Ellidas stam, 11 utav valen sttt, gr i marvad fram, r av frden trtt.

Trttare nd av frden ro alla Fritiofs mn, knappast, stdda emot svrden, hlla de sig uppe n. Bjrn p vldig skuldra drager fyra utav dem i land, Fritiof ensam tta tager, stter dem kring brasans brand.

"Blygens ej, I bleka! Vg r vldig viking; det r hrt att kmpa emot havets mr. Se, dr kommer mjdhorn vandrande p guldfot, vrmer frusna lemmar. Skl fr Ingeborg!"

XI.

FRITIOF HOS ANGANTYR.

Nu r att sga, huru 1 jarl Angantyr satt n uti sin sal av furu och drack med sina mn. Han var s glad i hgen, sg ut t blnad ban, dr solen sjng i vgen allt som en gyllne svan.

Vid fnstret gamle Halvar 2 stod utanfr p vakt. Han vaktade med allvar, gav ock p mjdet akt. En sed den gamle hade: han jmt i botten drack, och intet ord han sade, blott hornet in han stack.

Nu slngde han det vida 3 i salen in och kvad: "Skepp ser jag bljan rida, den frden r ej glad. Mn ser jag dden nra; nu lgga de i land, och tvenne jttar bra de bleknade p strand."—

Utver bljans spegel 4 frn salen jarl sg ned. "Det r Ellidas segel och Fritiof, tror jag, med. P gngen och p pannan knns Torstens son igen. S blickar ingen annan i Nordens land som den."

Frn dryckesbord helt modig 5 sprang Atle viking d, svartskggig brsrk, blodig och grym att se upp. "Nu", skrek han, "vill jag prva, vad ryktet ment drmed, att Fritiof svrd kan dva och aldrig ber om fred."

Och upp med honom sprungo 6 hans bistra kmpar tolv, p frhand luften stungo och svngde svrd och kolv. De stormade mot stranden, dr trttat drakskepp stod, och Fritiof satt sanden och talte kraft och mod.

"Ltt kunde jag dig flla," 7

skrek Atle med stort gny, "vill i ditt val dock stlla att kmpa eller fly. Men blott om fred du beder, fastn en kmpe hrd, jag som en vn dig leder allt upp till jarlens grd."

"Vl r jag trtt av frden", 8 genmlte Fritiof vred, "dock m vi prva svrden, frrn jag tigger fred." D sg man stlen ljunga i solbrun kmpehand, p Angurvadels tunga var runa stod i brand.

Nu skiftas svrdshugg dryga, 9 och drpslag hagla nu, och bgges skldar flyga p samma gng itu. De kmpar utan tadel st dock i kretsen fast. Men skarpt bet Angurvadel, och Atles klinga brast.

"Mot svrdls man jag svnger", 10 sad' Fritiof, "ej mitt svrd, men lyster det dig lnger, vi prva annan frd." Likt vgor d om hsten de bgge storma an, och stlbekldda brsten sl ttt emot varann.

De brottades som bjrnar 11 upp sitt fjll av sn, de spnde hop som rnar utver vredgad sj. Rotfstad klippa hlle vl knappast ut att st, och lummig jrnek flle fr mindre tag n s.

Frn pannan svetten lackar, 12 och brstet hves kallt, och buskar, sten och backar uppsparkas verallt. Med bvan slutet bida stlkldda mn strand; det brottandet var vida bermt i Nordens land.

Till slut dock Fritiof fllde 13 sin fiende till jord, han knt mot brstet stllde och talte vredens ord: "Blott jag mitt svrd nu hade, du svarte brsrksskgg, jag genom livet lade p dig den vassa egg."

"Det skall ej hinder bringa", 14 sad' Atle, stolt i hg. "G du och tag din klinga, jag ligger som jag lg. Den ena som den andra skall en gng Valhall se: i dag m jag vl vandra, i morgon du kanske."

Ej lnge Fritiof drjde, 15 den lek han sluta vill, han Angurvadel hjde, men Atle lg dock still. Det rrde hjltens sinne,sin vrede d han band, hll midt i hugget inne och tog den fallnes hand.

Nu Halvar skrek med iver 16 och hov sin vita stav: "Fr edert slagsml bliver hr ingen gldje av. P bord st silverfaten och ryka lnge sen, fr er skull kallnar maten, och trsten gr mig men."

Frsonta trdde bda 17 nu inom salens drr, dr mycket var att skda, som Fritiof ej sett frr. Grovhyvlad planka klder ej nakna vggar dr men dyrbart gyllenlder med blommor och med br.

Ej mitt p golvet glder 18 den muntra brasans sken, men emot vgg sig stder kamin av marmorsten. Ej rk i sal sig lade, ej sgs dr sotad s, glasrutor fnstren hade, och drren hade ls.

Dr strcka silverstakar 19 ut armarna med ljus, men intet stickbloss sprakar att lysa kmpens rus. Helstekt, med spckad bringa, str hjort p bordets rund, med guldhov lyft att springa och lv i hornens lund.

Bak kmpens stol en trna 20 str med sin liljehy och blickar som en stjrna bakom en stormig sky. Dr flyga lockar bruna, dr strla gon bl, och som en ros i runa s glda lppar sm.

Men hg silverstolen 21 satt jarlen i sin prakt; hans hjlm var blank som solen och pansar't guldbelagt. Med stjrnor versllad var manteln rik och fin, och purpurbrmen fllad med flckls hermelin. Tre steg han gick frn bordet, 22 bjd handen t sin gst och vnligt tog till ordet: "Kom hit och sitt mig nst! Rtt mnget horn jag tmde med Torsten Vikingsson; hans son, den vittbermde, ej sitte fjrran frn!"

D sgs han bgarn rga 23 med vin frn Sikel; det gnistrade som lga, det skummade som sj: "Vlkommen gst hr inne, du son utav min vn! Jag dricker Torstens minne, Jag sjlv och mina mn". En skald frn Morvens kullar 24 d prvar harpans gng. I vlska toner rullar hans dystra hjltesng. Men i norrna tunga en ann p fdrens vis hrs Torstens bragder sjunga, och han tog sngens pris.

Nu mycket jarlen sporde 25 om frnderna i Nord, och Fritiof redogjorde fr allt med vittra ord. Ej ngon kunde klaga p vald uti hans dom, han talte lugnt som Saga i minnets helgedom.

Nr han drnst berttar, 26 vad han p djupet sg, om Helges troll och jttar, besegrade p vg, d gladas kmpar alla, d smler Angantyr, och hga bifall sklla till hjltens ventyr.

Men nr han talar ter 27 om lskad Ingeborg, hur mt den skna grter, hur del i sin sorg, d suckar mngen trna med kinderna i brand. Ack, hur hon tryckte grna den trogne lskarns hand!

Sitt rende framfrde 28 den ungersven till slut, och jarlen tligt hrde, till dess han talat ut. "Skattskyldig var jag icke, mitt folk r fritt som jag: kung Beles skl vi dricke men lyda ej hans lag.

Hans sner ej jag knner, 29 men fordra de en grd, vl, som det hves mnner, de krve den med svrd! Vi mta dem p stranden— dock var din far mig kr."— D vinkar han med handen sin dotter, som satt nr.

D: sprang den blomstervidja 30 frn stol med gyllne karm; hon var s smal om midja, hon var s rund om barm. I gropen upp kinden satt Astrild, liten skalk, lik fjriln, frd av vinden allt i en rosenkalk.

Hon sprang till jungfruburen 31 och kom tillbaka med grnvirkad pung, dr djuren g under hga trd och silvermnen skiner p sj av segel full; dess ls r av rubiner och tofsarna av gull.

Hon lade den i handen 32 upp sin fader huld; han fyllde den till randen med fjrran myntat guld. "Dr r min vlkomstgva, gr med den vad du vill; men nu skall Fritiof lova bli hr i vinter still.

Mod gagnar allestdes, 33 men nu r stormens tid, och Hejd och Ham, jag rdes, ha ter kvicknat vid. Ej alltid gr Bllida s lyckligt sprng som sist, och mnga valar rida sin vg, fast en vi mist."

S skmtades i salen 34 och dracks till dager ljus, men gyllne vinpokalen gav gldje blott, ej rus. Fullbrddad skl vart gnad t Angantyr till slut, och s i god vlfgnad satt Fritiof vintern ut.

XII.

FRITIOFS TERKOMST.

Men vren andas i blnad sky, och jordens grnska blir ter ny. D tackar Fritiof sin vrd och stter nyo ut ver bljans sltter, och glttigt skjuter hans svarta svan 5 sin silverfra p solblank ban; ty vstanvindar med vrens tunga som nktergalar i seglen sjunga, och girs dttrar med sljor bl kring rodret hoppa och skjuta p. 10 Det r s sknt, nr du stven vnder frn fjrran segling mot hemmets strnder, dr rken stiger frn egen hrd och minnet vaktar sin barndomsvrld och friska kllan din lekplats lgar, 15 men fdren sitta i grna hgar och, full av lngtan, den trogna mn str p sin klippa och ser t sjn.— Sex dar han seglar, men p den sjunde en mrkbl strimma han sknja kunde 20 vid himlaranden; den vxer ut med skr och ar och land till slut. Det r hans land, som ur bljan trder, han ser dess skogar i grna klder, han hr dess forsar med skummigt larm, 25 och klippan blottar sin marmorbarm. Han hlsar nsen, han hlsar sunden och seglar ttt under gudalunden, dr sista sommar s mngen natt den glade svrmarn med Ingborg satt. 30 "Vi syns hon icke, kan hon ej ana, hur nr jag gungar p mrkbl bana? Kanske hon lmnat sin Balders vrd och sitter sorgsen i kungens grd och harpan slr eller guldet tvinnar."—35 D stiger pltsligt frn templets tinnar hans falk i hjden och skjuter ned p Fritiofs axel, s var hans sed. Han flaxar stndigt med vita vingen, frn skuldran lockar den trogne ingen; 40 han krafsar stndigt med brandgul klo, han ger ej vika, han ger ej ro. Han lutar kroknbb till Fritiofs ra, det r som hade han bud att fra kanske frn Ingborg, frn lskad brud, 45 men ingen fattar de brutna ljud.

Ellida susar nu fram om nset, hon hoppar glad som en hind p grset, ty vlknd blja mot klen slr, men Fritiof munter i stven str. 50 Han gnuggar gat, han lgger handen utver pannan och ser t stranden, men hur han gnuggar, och hur han ser, han finner icke sitt Framns mer. Den nakna eldstad str upp ur mullen, 55 lik kmpens benrad i ttekullen; dr grden var, r ett svedjeland, och askan virvlar kring hrjad strand. Frbittrad Fritiof frn skeppet hastar, kring brnda tomter han gat kastar, 60 sin faders tomter, sin barndoms ban. D kommer hastigt lurvhrig Bran, hans hund, som ofta, s kck som trogen, fr honom brottats med bjrn i skogen. Han gr i gldjen s mnga hopp, 65 han springer hgt p sin herre opp. Mjlkvite gngarn med guld i manen, med ben som hinden, med hals som svanen, den Fritiof ridit s mngen gng, ur dalen ilar med hga sprng. 70 Han gnggar glttigt, han halsen vnder, han vill ha brd ur sin herres hnder. Den arme Fritiof, mer arm n de, har ingenting att de trogna ge.—

Bedrfvad, husvill—p rvda grunden 75 str Fritiof, blickar kring svedda lunden, d gamle Hilding mot honom gr, hans fosterfader med silverhr. "Vad hr jag skdar mig knappt frundrar; nr rn r flugen, hans bo man plundrar. 80 En kunglig idrott fr landets fred! Vl hller Helge sin kungaed att gudar dyrka och mnskor hata, och mordbrand heter hans eriksgata. Det gr mig snarare harm n sorg; 85 men sg mig nu, var r Ingeborg?"— "De bud, jag br dig", den gamle sade, "jag rds, du finner dem fga glade. S snart du seglat, kung Ring brt fram, fem skldar vl jag mot en frnam. 90 I Disardalen, vid n, stod slaget, och blodrtt skummade vattendraget. Kung Halvdan skmtade jmt och log, men likafullt som en man han slog. Jag hll min skld ver kungasonen, 95 jag var s glad t den lrospnen. Men lnge hlls ej den leken ut; kung Helge flydde, d vart det slut. Men som han flydde, den asafrnde, frbi din grd, han i hast den tnde. 100 Fr brdren sattes d tv beting: sin syster skulle de ge kung Ring, hon ensam kunde hans skymf frsona; om ej, s toge han land och krona. Och av och an gingo fredens bud; 105 men nu kung Ring har frt hem sin brud."— "O kvinna, kvinna!" nu Fritiof sade, "den frsta tanke, som Loke hade, det var en lgn, och han snde den i kvinnoskepnad till jordens mn. 110 En blgd lgn, som med falska trar alltjmt oss tjusar, alltjmt oss drar, hgbarmad lgn med sin rosenkind, med dygd av vris och tro av vind; i hjrtat flrden och sveket viska, 115 och mened dansar p lppar friska.— Och dock, hur var hon mitt hjrta kr, hur kr hon var mig, hur kr hon r! Jag kan ej minnas s lngt tillbaka, att hon i leken ej var min maka. 120 Jag minns ej bragd, som jag tnkt upp, dr hon ej tnktes som pris ocks. Som stammar, vuxna frn rot tillsamman, slr Tor den ena med himlaflamman, den andra vissnar; men lvas en, 125 den andra klder i grnt var gren: s var vr gldje, vr sorg gemensam, jag r ej van att mig tnka ensam. Nu r jag ensam. Du hga Var, som med din griffel kring jorden far 130 och skriver eder p gyllne skiva, lt bli det narrspel, lt bli att skriva! Med lgner ristar du skivan full, det skada r p det trogna gull. En dikt jag minnes om Balders Nanna, 135 men sanning finns ej p mnsklig panna, det finns ej trohet i mnskobrst— nr sveket lnte min Ingborgs rst, den rst lik vinden p blomsterngar, lik harpoljudet frn Brages strngar. 140 Jag vill ej lyssna till harpoljud, jag vill ej tnka p trols brud. Vart stormen dansar, dit vill jag flja, blod skall du dricka, du vrldshavsblja! Varhelst en klinga sr hgens sd, 145 p berg, i dal, vill jag vara med. Jag tr vl mta en kung med krona, mig lyster se, om jag d skall skona. Jag tr vl mta bland skldars larm en ungersven med frlskad barm, 150 en narr, som litar p tro och heder, den vill jag hugga av mkan neder, vill spara honom att st en dag besviken, skymfad, frrdd som jag."—

"Hur ungdomsblodet dock kokar ver", 155 sad' gamle Hilding, "hur vl behver det dock att kylas av rens sn, och ortt gr du den dla m. Anklaga icke min fosterdotter, anklaga nornan, vars vreda lotter 160 ej mnskor rubba; de falla frn skdiger himmel p jordens son. Vl hrde ingen den dlas klagan, hon teg som Vidar i gudasagan, hon srjde tyst som i sunnanskog 165 en turturduva, vars make dog. Fr mig hon yppade dock sitt hjrta, i djupet bodde ondlig smrta. Som vattenfgeln med srat brst till bottnen dyker—det r hans trst, 170 att dagen icke i sret glder, p bottnen ligger han och frblder—, s hennes smrta i natt sjnk ned, jag ensam vet vad den starka led. 'Ett offer r jag', hon sade ofta, 175 'fr Beles rike: snblommor dofta i fridsmns lockar, och vintergrnt kring offret hnges, det r dock sknt! Jag kunde d, men det vore skoning; frtrnad Balder vill blott frsoning, 180 en lngsam dd, kan ej vila f, dess hjrta klappar, dess pulsar sl. Men sg fr ingen den svagas strider! Jag vill ej mkas, ehur jag lider; kung Beles dotter frdrar sin sorg, 185 men hlsa Fritiof frn Ingeborg!'— Nr brllopsdagen nu kom—den dagen jag grna sett frn min runstav tagen—, mot templet skredo i lngsam frd vitkldda jungfrur och mn med svrd. 190 Fr skaran tgade dyster sngarn, men blek satt bruden p svarte gngarn, blek som en ande, som sitter p det svarta molnet, nr skor g. Jag hov ur sadeln min hga lilja, 195 jag ledde henne p tempeltilja till altarrunden; dr sade hon t Lofn sitt lfte med sker ton, och mycket bad hon till vite guden, och alla grto, s nr som bruden. 200 D mrkte Helge p hennes arm din ring, han ryckte den bort med harm;— p Balders bild nu den gyllne hnger—. Min vrede styrde jag d ej lnger; jag rev frn lnden mitt goda svrd, 205 ej mycket var d kung Helge vrd. Men Ingborg viskade mig: 'Lt vara, en broder kunnat mig detta spara, dock mycket tl man, frrn man frgs, Allfader dmer emellan oss.'"— 210

"Allfader dmer", sad' Fritiof dyster, "men litet ocks mig dma lyster. r nu ej Balders midsommarfest? I templet r vl den krnte prst, mordbrnnarkungen, som slt sin syster; 215 mig ocks litet att dma lyster."

XIII.

BALDERS BL.

Midnattssolen p bergen satt, 1 blodrd till att skda; det var ej dag, det var ej natt, det vgde emellan bda.

Baldersblet, den solens bild, 2 brann p vigda hrden. Snart r nd lgan spilld, d rr Hder fr vrlden.

Prster stodo kring tempelvgg, 3 makade blets brnder, bleka gubbar med silverskgg och med flintkniv i hrda hnder.

Kung med krona str bredvid, 4 sysslar kring altarrunden. Hr! D klinga i midnattstid vapen i offerlunden.

"Bjrn, hll endast drren till, 5 fngna ro de alle. Ut eller in om ngon vill, klyv hans huvudskalle!"

Blek vart kungen, alltfr vl 6 knde han den rsten. Fram steg Fritiof med vredgad sjl, kvad som en storm om hsten:

"Hr r skatten, som du bjd 7 hmtas frn vstervgor. Tag den! Sedan p liv och dd slss vi vid Balders lgor;

skld p ryggen, barmen bar, 8 ingen skall striden klandra. Frsta hugget som kung du har, glm ej, mitt r det andra.

Blicka ej t drren s! 9 Rv r fngad i kula. Tank p Framns, tnk upp systern med lockar gula!"—

S han talte med hjltefog, 10 drog ur grdel pungen; fga varsamt han den slog mitt i pannan p kungen.

Blodet frusade ut ur mund, 11 svart det blev fr ga: dnad lg vid altarrund asafrnden hga.

"Tl du ej ditt eget guld, 12 fegaste i ditt rike? Angurvadel vill ej ha skuld att ha fllt din like.

Stilla, prster med offerkniv, 13 bleka mnskensfrstar! Kunde glla ert usla liv, ty min klinga trstar.

Vite Balder, styr din harm, 14 se ej p mig s mulen! Ringen, som du br p arm, med frlov, han r stulen.

Ej fr dig, s vitt jag vet, 15 smiddes han av Vaulunder. Vldet rnade, jungfrun grt, bort med de nidingsfunder!"—

Tappert drog han, men ring och arm 16 voro som grodda samman: nr den lossnade, stp av harm guden i offerflamman.

Hr! det knattrar, lgan slr 17 guldtand i tak och sparrar. Ddsblek Bjrn i porten str, Fritiof blygs, att han darrar.

"ppna drren, slpp folket ut! 18 Vakt ej mer jag behver. Templet brinner, gjut vatten, gjut hela havet drver!"

Nu frn templet och ned till strand 19 knyts en kedja av hnder, bljan vandrar frn hand till hand, frser mot svedda brnder.

Fritiof sitter som regnets gud 20 hgt p bjlken och fldar, delar till alla sitt hrskarbud, lugn bland de heta ddar.

Ffngt! Elden tar verhand, 21 rkmoln virvla och vlta, guldet droppar p gldhet sand, silverpltarna smlta.

Allt frlorat! Ur halvbrnd sal 22 eldrd hane sig svingar, sitter p takets s och gal, flaxar med lsta vingar.

Morgonvinden spelar frn norr, 23 hgt det mot himmeln blossar. Balderslunden r sommartorr, lgan r hungrig och frossar.

Rasande far hon frn gren till gren, 24 n har hon lngt till mlet. Eja, vad vilt, vad rysligt sken! Vldigt r Baldersblet.

Hr, hur det knakar i rmnad rot, 25 se, hur topparna glda! Vad r mnniskokraft emot Muspels sner, de rda!

Eldhav bljar i Balders lund, 26 strandlst svalla dess vgor. Sol gr opp, men fjrd och sund spegla blott avgrundslgor.

Aska r templet inom kort, 27 aska tempellunden; sorgsen drager Fritiof bort, grter i morgonstunden.

XIV.

FRITIOF GR I LANDSFLYKT.

P skeppsdck satt i sommarnatt bedrvad hjlte. Som vgor vlte n sorg, n harm 5 uti hans barm; och tempelbranden rk n frn stranden. "Du tempelrk, flyg hgt och sk, 10 sk opp Valhalla och nederkalla den Vites hmnd, t mig bestmd! Flyg dit och skvallra, 15 s valven skallra, om tempelrund, frbrnd till grund; om trbeltet, som fll frn stet 20 och brnde ned som annan ved; om lunden sedan, fridlyst, alltsedan svrd bands vid lnd— 25 nu r han brnd, fick ej den heder att ruttna neder!— Det dr, med mer, som var man ser, 30 glm ej att fra till Balders ra, du tckenbud till tcknig gud!

Helt visst besjungen 35 blir milde kungen, som bannlyst mig, ej just frn sig, men frn sitt rike. Vlan, vi vike 40 till riken bl, dr vgor g. Du fr ej vila, du mste ila, Ellida, ut 45 till vrldens slut. Du mste vagga i saltad fragga, min drake god; en droppe blod 50 ej heller skadar, evar du vadar. I stormens sus r du mitt hus; det andra brnde 55 gud Balders frnde. Du r min Nord, min fosterjord; ifrn den andra jag mste vandra. 60 Du r min brud i becksvart skrud; ty p den vita var ej att lita.—

Du fria hav, 65 du vet ej av kung, som frtrycker med hrskarnycker. Din kung r den bland fria mn, 70 som aldrig sklver, hur hgt du vlver i retad harm vitskummig barm. De bla flten 75 frnja hjlten. Hans klar g som plog drp, och blodregn dugga i ekens skugga, 80 men stlblankt r utsdet dr. De flten bra sin skrd av ra, sin skrd av guld. 85 Bliv du mig huld, du vilda blja! Dig vill jag flja. Min faders hg str still, och trg, 90 och vgor dna omkring den grna. Min skall bli bl, med havsskum p, skall stndigt simma 95 i storm och dimma och dra allt fler i djupet ner.— Du blev mig givet till hem i livet, 100 du blir min grav, du fria hav!"

S kvad den vilde. Med sorg sig skilde hans trogna stv 105 frn vlknd sv. Han vaggar sakta bland skr, som vakta nnu i Nord den grunda fjord. 110 Men hmnden vakar: med tio drakar kung Helge sam i sundet fram. D ropte alla: 115 "Nu kung vill falla. Ett slag han ger; ej trives mer valhallasonen inunder mnen, 120 vill ovanom, varfrn han kom; den gudabloden vill hem till Oden."

Knappt var det sagt, 125 frrn osedd makt vid kln sig hakar p Helges drakar. Allt mer och mer de dragas ner 130 till Ranas dda, och sjlv med mda kung Helge sam frn halvdrnkt stam.—

Men Bjrn den glade 135 log hgt och sade: "Du asablod, den list var god. Mig ingen sporrat, jag skeppen borrat 140 frliden natt, ett lovligt spratt! Jag hoppas, Bana af gammal vana dem hller kvar; 145 men skada var, att icke drotten gick med till botten."

I vredesmod kung Helge stod, 150 knappt frlst ur vgen. Han spnde bgen, stlgjuten, rund, mot klippig grund. Han sjlv ej knde, 155 hur hrt han spnde, tills med en klang stlbgen sprang.

Men Fritiof vger sin lans och sger: 160 "En ddsrn br jag bunden hr. Om ut den flge, d lge hge kungsniding flld 165 fr vld och vld. Men frukta icke, min lans ej dricke den feges blod! Den r fr god 170 fr de bedrifter. P runogrifter han ristas m, men icke p de nidingsstnger, 175 dr ditt namn hnger. Ditt mandomsrn frsjnk i sjn. Till lands ej heller det mycket gller. 180 Rost bryter stl, ej du; ett ml mer hgt n detta vill jag mig stta. Giv akt, hur vitt 185 det gr frn ditt."—

D tar han furen, till ra skuren, en mastfur flld i Gudbrands dld. 190 Han tar dess make och ror sin drake. Han ror med kraft: som rrpils skaft, som kallbrckt klinga, 195 de ror springa.—

Nu sol gr opp bak fjllens topp, och vinden ljuder frn land och bjuder 200 var vg till dans i morgonglans. P bljans toppar Ellida hoppar i frjd stad; 205 men Fritiof kvad:

"Heimskringlas panna, du hga Nord! Jag fr ej stanna upp din jord. 210 Frn dig att stamma jag yvs med skl. Nu, hjlteamma, farvl, farvl!

Farvl, du hga 215 valhallastol, du nattens ga, midsommarsol! Du klara himmel, lik hjltens sjl, 220 du stjrnevimmel, farvl, farvl!

Farvl, I fjllar, dr ran bor! I runohllar 225 fr vldig Tor! I bla sjar, jag knt' vl, I skr och ar, farvl, farvl! 230

Farvl, I hgar vid blja bl, dem linden sngar sitt blomdoft p; men Saga dmer 235 med rttvis sjl vad jorden gmmer: farvl, farvl! Farvl, I lunder, I grna hus, 240 jag lekt inunder vid bckens sus! I barndomsvnner, som ment mig vl, jag n er knner; 245 farvl, farvl! Min krlek gckad, min grd r brnd, min ra flckad, i landsflykt snd! 250 Frn jord vi vdje till havet vl, men livets gldje, farvl, farvl!"

XV.

VIKINGABALK.

Nu han svvade kring p det dsliga hav, han for vida 1 som jagande falk; men fr kmpar ombord skrev han lagar och rtt. Vill du hra hans vikingabalk?

"Ej m tltas skepp, ej m sovas i hus: inom salsdrr 2 blott fiender st. Viking sove p skld och med svrdet i hand, och till tlt har han himmeln den bl.

Kort r hammarens skaft hos den segrande Tor, blott 3 en aln lngt r svrdet hos Frej. Det r nog; har du mod, g din fiende nr, och fr kort r din klinga d ej.

Nr det stormar med makt, hissa seglen i topp! det r 4 lustigt p stormande hav. Lt det g, lt det g! den, som stryker, r feg; frrn du stryker, g hellre i krav!

M r fridlyst land, fr ej komma ombord: var det 5 Freja, hon sveke dig dock; ty den gropen p kind r den falskaste grop, och ett nt r den flygande lock.

Vin r Valfaders dryck, och ett rus r dig unt, om du 6 endast med sansning det br: den, som raglar land, kan st upp, men till Ran, till den svande, raglar du hr.

Seglar krmare fram, m du skydda hans skepp, men 7 den svage ej vgre dig tull! Du r kung p din vg, han r slav av sin vinst, och ditt stl r s gott som hans gull.

Gods m skiftas dck genom trning och lott: hur den 8 faller, beklaga ej dig! Men sjkonungen sjlv kastar trningen ej, han behller blott ran fr sig.

Nu syns vikingaskepp, d r ntring och strid, det gr 9 hett under skldarna till; Om du viker ett steg, har du avsked frn oss, det r lagen, gr sen som du vill!

Nr du segrat, var njd! Den, som beder om frid, har 10 ej svrd, r din fiende ej; bn r valhallabarn, hr den bleknades rst, den r niding, som ger henne nej.

Sr r vikingavinst, och det pryder sin man, nr p brst 11 eller panna det str; lt det blda, frbind det, sen dygnet r om men ej frr, vill du hlsas fr vr."—

S han ristade lag, och hans namn med var dag vxte 12 vida p frmmande kust, och sin like han fann ej p blnande sj, och hans kmpar de stridde med lust.

Men han sjlv satt vid rodret och blickade mrk, han 13 sg ned i det vaggande bl: "Du r djup; i ditt djup trives friden kanske, men hon trives ej ovanupp.

r den Vite mig vred, m han taga sitt svrd, jag vill 14 falla, om s r bestmt; men han sitter i skyn, skickar tankarna ned, som frmrka mitt sinne alltjmt."—

Dock, nr striden r nr, tar hans sinne sin flykt, stiger 15 djrvt som den vilade rn, och hans panna r klar, och hans stmma r hg, och som Ljungaren str han i frn.

S han sam ifrn seger till seger alltjmt, han var trygg 16 p den skummande grav, och han synte i Sder bd ar och skr, och s kom han till Grekelands hav.

Nr han lunderna sg, som ur vgorna st, med de 17 lutande templen uti, vad han tnkte, vet Freja, och skalden det vet, I, som lsken, I veten det, I!

"Hr vi skulle ha bott, hr r , hr r lund, hr r 18 templet, min fader beskrev: det var hit, det var hit jag den lskade bjd, men den hrda i Norden frblev.

Bor ej friden i saliga dalarna dr, bor ej minnet i pelaregng? 19 Och som lskandes viskning r kllornas sorl, och som brudsng r fglarnas sng.

Var r Ingeborg nu? Har hon glmt mig alltren fr 20 grhrige, vissnade drott? Ack! jag kan icke glmma; jag gve mitt liv fr att se, fr att se henne blott.

Och tre r ha frgtt, sen jag skdat mitt land, idrotternas 21 konungasal; st de hrliga fjllen i himmeln nnu? r det grnt i min fdernedal?

P den hg, dr min fader r lagd, har jag satt en lind, 22 mnn' hon lefver nnu? Och vem vrdar den spda? Du jord, giv din must, och din dagg, o du himmel, giv du!

Dock, vi ligger jag lngre p frmmande vg och tar 23 skatt och slr mnskor ihjl? Jag har ra alltnog, och det flammande guld, det lumpna, fraktar min sjl.

Dr r flagga p mast, och den visar t norr, och i norr 24 r den lskade jord; jag vill flja de himmelska vindarnas gng, jag vill styra tillbaka mot Nord."

XVI.

FRITIOF OCH BJRN.

Fritiof. Bjrn, jag r ledsen vid sj och vg, 1 hljorna ro oroliga sllar. Nordens de fasta, de lskade fjllar locka med underlig makt min hg. Lycklig r den, som hans land ej frskjutit, ingen frjagat frn fdernas grav! Ack, fr lnge, fr lnge jag flutit fridls omkring p det vilda hav.

Bjrn. Havet r gott, det m du ej klandra: 2 frihet och gldje p havet bo, veta ej av den vekliga ro, lska alltjmt att med bljorna vandra. Nr jag blir gammal, vid grnskande jord vxer jag ocks vl fast som grsen. Nu vill jag kmpa och dricka ombord, nu vill jag njuta mitt sorgfria vsen.

Fritiof. Isen har nu dock oss jagat i land, 3 runt kring vr kl ligga vgorna dda: vintern, den lnga, vill jag ej frda hr ibland klippor p dslig strand. nnu en gng vill i Norden jag jula, gsta kung Ring och min rvade brud; se vill jag ter de lockarna gula, hra dess stmmas de lskade ljud.

Bjrn. Gott, jag frstr dig: kung Ring skall rna, 4 vikingahmnden r fga blid. Kungsgrd vi tnda vid midnattstid, sveda den gamle och rva den skna. Eller kanhnda p vikingavis aktar du drotten en holmgng vrdig, eller han stmmes till hrslag p is:— sg, hur du vill, jag r genast frdig.

Fritiof. Nmn mig ej mordbrand, och tnk ej p krig 5 fredlig till kungen min kosa jag stller. Han har ej felat, hans drottning ej heller, hamnande gudar ha straffat mig. Litet har jag att p jorden hoppas, vill blott ta avsked av den, jag har kr, avsked fr evigt! Nr lundarna knoppas, kanske ock frr, r jag ter hr.

Bjrn. Fritiof, din drskap jag aldrig frlter. 6 Klagan och suck fr en kvinnas skull! Jorden, ty vrr, r av kvinnor full, miste du en, st dig tusen ter. Vill du, s hmtar jag dig av det kram hastigt en laddning frn gldande Sder, rda som rosor och spka som lamm, sen dra vi lott eller dela som brder.

Fritiof. Bjrn, du r ppen och glad som Frej, 7 tapper att strida och klok att rda; Oden och Tor, dem knner du bda, Freja, den himmelska, knner du ej. Icke om gudarnas makt m vi tvista: akta dig, vck ej den evigas harm! Fort eller sent hennes slumrande gnista vaknar i gudars och mnniskors barm!

Bjrn. G dock ej ensam, din hemvg kan stngas. 8

Fritiof. Ej gr jag ensam, mitt svrd fljer med.

Bjrn. Minns du, hur Hagbart blev hngd i trd?

Fritiof. Den, som kan tagas, r vrd att hngas.

Bjrn. Stupar du, stridsbror, jag hmnar dig vl, ristar vl blodrn p Fritiofs bane.

Fritiof. Ondigt, Bjrn, den galande hane hr han ej lngre n jag. Farvl!

XVII.

FRITIOF KOMMER TILL KUNG RING.

Kung Ring han satt i hgbnk om julen och drack mjd, 1 hos honom satt hans drottning s vit och rosenrd. Som vr och hst dem bda man sg bredvid varann; hon var den friska vren, den kulna hst var han.

D trdde uti salen en oknd gubbe in, 2 frn huvud och till ftter han insvept var i skinn. Han hade stav i handen, och lutad sgs han g, men hgre n de andra den gamle var nd.

Han satte sig p bnken lngst ned vid salens drr; 3 dr r de armas stlle nnu, som det var frr. De hovmn logo smdligt och sgo till varann och pekade med fingret p luden bjrnskinnsman.

D ljungar med tv gon den frmmande s vasst, 4 med ena handen grep han en ungersven i hast, helt varligen han vnde den hovman upp och ned; d tystnade de andra—vi hade gjort s med.

"Vad r fr larm dr nere? Vem bryter kungens frid? 5 Kom upp till mig, du gamle, och lt oss talas vid! Vad r ditt namn? Vad vill du? Var kommer du ifrn?" S talte kungen vredgad till gubben, gmd i vrn.

"Helt mycket spr du, konung, men jag dig svara vill. 6 Mitt namn ger jag dig icke, det hr mig ensam till. I nger r jag uppfdd, min arvgrd heter Brist, hit kom jag ifrn Ulven, hos honom lg jag sist.

Jag red i forna dagar s glad p drakens rygg, 7 han hade starka vingar och flg s glad och trygg; nu ligger han frlamad och frusen jmte land, sjlv r jag gammal vorden och brnner salt vid strand.

Jag kom att se din vishet, i landet vida spord, 8 d mtte man med hn mig, fr hn r jag ej gjord; jag tog en narr fr brstet och vnde honom kring, dock steg han upp helt oskadd, frlt mig det, kung Ring!"—

"Ej illa", sade kungen, "du lgger dina ord; 9 de gamla br man ra, kom, stt dig vid mitt bord! Lt din frkldning falla, lt se dig, som du r, frkldd trivs gldjen icke, jag vill ha gldje hr."

Och nu frn gstens huvud fll luden bjrnhud ner; 10 i stllet fr den gamle envar en yngling ser. Ifrn den hga pannan kring skuldran bred och full de ljusa lockar flto liksom ett svall av gull.

Och prktig stod han fr dem i sammetsmantel bl, 11 i handsbrett silverblte med skogens djur upp. I drivet arbet' alla den konstnr bragt dem an, och runt kring hjltens midja de jagade varann.

Och ringens gyllne smycke kring armen satt s rikt, 12 vid sidan hng hans slagsvrd, en stannad ljungeld likt. Den lugna hjlteblicken kring sal och gster for; skn stod han dr som Balder och hg som Asa-Tor.

Den hpna drottnings kinder de skifta frg s snllt, 13 som rda norrsken mla de snbetckta flt; som tvenne vattenliljor inunder stormens larm st gungande p vgen, s hvdes hennes barm.

Nu blste lur i salen, och tyst blev verallt, 14 ty nu var lftets timme, och in bars Frejers galt, med kransar omkring bogen och pple uti mund, och fyra knn han bjde p silverfatets rund.

Och konung Ring sig reste i sina lockar gr, 15 han rrde galtens panna och gjorde lfte s: "Jag svr att Fritiof vinna, fastn en kmpe stor; s hjlpe Frej och Oden, drhos den starke Tor!"

Med trotsigt lje reste sig frmlingen s hg, 16 en blixt av hjltevrede hans anlet' verflg; han slog sitt svrd i bordet, s det i salen klang, och upp frn ekebnken varenda kmpe sprang.

"Och hr du nu, herr konung, mitt lfte venvl: 17 ung Fritiof r min frnde, jag knner honom vl. Jag svr att Fritiof skydda, och var det mot en vrld; s hjlpe mig min norna, drhos mitt goda svrd!"

Men kungen log och sade: "Helt dristigt r ditt tal, 18 dock, orden ro fria i nordisk kungasal. Fyll honom hornet, drottning, med vin, som du har bst! Den frmling, vill jag hoppas, i vinter r vr gst."

Och drottningen tog hornet, som framfr henne stod, 19 av urens panna brutet, en kostelig klenod, p blanka silverftter, med mngen gyllne ring, med forntidsbilder sirad och runeskrift omkring.

Med nederslagna gon hon rckte hornet d, 20 men darrande var handen, och vin blev spillt drp. Som aftonrodnans purpur p liljorna ibland, de dunkla droppar brunno p hennes vita hand.

Och glad tog gsten hornet utav den dla fru; 21 ej tvenne mn det tmde, som mnner ro nu; men ltt och utan tvekan, den drottning till behag, den vldige det tmde uti ett andedrag.

Och skalden tog sin harpa—han satt vid kungens bord— 22 och sjng ett hjrtligt kvde om krleken i Nord, om Hagbart och skn Signe, och vid hans djupa rst de hrda hjrtan smlte i stlbekldda brst.

Han sjng om Valhalls salar och om einheriars ln, 23 om tappra fders bragder p fltet och p sjn. D grep var hand t svrdet, d flammade var blick, och flitigt omkring laget det djupa hornet gick.

Helt skarpt blev dr nu drucket allt i det kungahus, 24 varenda kmpe tog sig ett rligt julerus, gick sedan bort att sova frutan harm och sorg; men konung Ring den gamle sov hos skn Ingeborg.

XVIII.

ISFARTEN.

Kung Ring med sin drottning till gstabud far, 1 p sjn str isen s spegelklar.

"Far ej ver isen", den frmling sad': 2 "han brister, fr djupt r det kalla bad."—

"Kung drunknar icke s ltt", sad' Ring, 3 "den, som r rdd, kan g sjn omkring."

Den frmling blickar s mrk med hot, 4 han spnner stlsko i hast p fot.

Sldtravarn stter med makt stad, 5 han frustar lgor, han r s glad.

"Strck ut", skrek kungen, "min travare god, 6 lt se, om du r av Sleipners blod!"

Det gr, som stormen gr ver sjn, 7 den gamle ej aktar sin drottnings bn.

Men stlskodd kmpe str heller ej still, 8 han far dem frbi, s snart han vill.

Han ritar mng' runa i isens famn, 9 skn Ingeborg ker ver sitt namn.

S ila de fram p den glatta ban, 10 men under dem lurar den falska Ran.

Hon stter ett hl i sitt silvertak, 11 och slden ligger i ppen vak.

Skn Ingeborg vart s blek p kind, 12 d kommer den gst som en virvelvind.

Han borrar sin stlsko i isen fast 13 och griper i gngarns man med hast.

D svnger han ltt med ett enda hopp 14 bd' hst och slde p isen opp.

"Det tag vill jag prisa", sad' kungen fort, 15 "ej Fritiof den starke det bttre gjort."

S vnde de ter till kungsgrd om; 16 den frmmande blev dr, tills vren kom.

XIX.

FRITIOFS FRESTELSE.

Vren kommer, fgeln kvittrar, skogen lvas, solen ler, 1 och de lsta floder dansa sjungande mot havet ner. Gldande som Frejas kinder tittar rosen ur sin knopp, och i mnskans hjrta vakna levnadslust och mod och hopp.

D vill gamle kungen jaga, drottningen skall med p jakt, 2 och det hela hov frsamlas, vimlande i brokig prakt. Bgar klinga, kogar skramla, hingstar skrapa mark med hov, och med kappor ver gat skrika falkarna p rov.

Se, dr kommer jaktens drottning! Arme Fritiof, se ej dit! 3 Som en stjrna p en vrsky sitter hon p gngarn vit, hlften Freja, hlften Rota, sknare n bgge tv, och frn ltta purpurhatten vaja hgt de fjdrar bl.

Se ej p de gons himmel, se ej p de lockars gull! 4 Akta dig, det liv r smidigt, akta dig, den barm r full! Blicka ej p ros och lilja, skiftande p hennes kind, hr ej p den kra stmman, susande som vrens vind!

Nu r jgarskaran frdig. Hejsan, ver berg och dal! 5 Hornet smattrar, falken stiger lodrtt emot Odens sal. Skogens bor fly med ngest, ska sina kulors hem, men med spjutet strckt framfr sig r valkyrjan efter dem.

Gamle kungen kan ej flja jakten, som hon flyger fram, 6 ensam vid hans sida rider Fritiof, tyst och allvarsam. Mrka, vemodsfulla tankar vxa i hans kvalda brst, och varthelst han n sig vnder, hr han deras klagorst.

"O! vi vergav jag havet, fr min egen fara blind? 7 Sorgen trivs ej rtt p vgen, blser bort med himmelns vind. Grubblar viking, kommer faran, bjuder honom opp till dans, och de mrka tankar vika, blndade av vapnens glans.

Men hr r det annorlunda: outsglig lngtan slr 8 sina vingar kring min panna; som en drmmande jag gr, kan ej glmma Balders hage, kan ej glmma eden n, som hon svor,—hon brt den icke, grymma gudar brto den.

Ty de hata mnskors tter, skda deras frjd med harm, 9 och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm. Vad skall vintern vl med rosen? Han frstr ej hennes pris, men hans kalla ande klder knopp och blad och stjlk med is."

S han klagade. D kommo de uti en enslig dal, 10 dyster, hoptrngd mellan bergen, verskyggd av bjrk och al. Dr steg kungen av och sade: "Se, hur skn, hur sval den lund! Jag r trtt, kom lt oss vila! Jag vill slumra hr en stund."—

"Icke m du sova, konung; kall r marken hr och hrd, 11 tung blir smnen, upp! jag fr dig snart tillbaka till din grd."— "Smnen, som de andra gudar, kommer, nr vi minst det tro", sade gubben. "Unnar gsten ej sin vrd en timmes ro?"

D tog Fritiof av sin mantel, bredde den p marken hn, 12 och den gamle kungen lade tryggt sitt huvud p hans knn, somnade s lugnt, som hjlten somnar efter stridens larm p sin skld, s lugnt, som barnet somnar p sin moders arm.

Som han slumrar, hr! d sjunger kolsvart fgel ifrn kvist: 13 "Skynda, Fritiof, drp den gamle, sluta p en gng er tvist! Tag hans drottning, dig tillhr hon, dig har hon som brudgum kysst, intet mnskligt ga ser dig, och den djupa grav r tyst."—

Fritiof lyssnar: Hr! d sjunger snvit fgel ifrn kvist: 14 "Ser dig intet mnskligt ga, Odens ga ser dig visst. Niding, vill du mrda smnen? Vill du vrnls gubbe sl? Vad du vinner, hjlterykte vinner du dock ej drp."—

S de bgge fglar sjngo; men sitt slagsvrd Fritiof tog, 15 slngde det med fasa frn sig fjrran i den mrka skog. Kolsvart fgel flyr till Nastrand, men p ltta vingars par som en harpoton den andra klingande mot solen far.

Strax r gamle kungen vaken. "Mycket var den smn mig vrd, 16 ljuvligt sover man i skuggan, skyddad av den tappres svrd. Dock, var r ditt svrd, o frmling? Blixtens broder, var r han? Vem har skilt er, I, som aldrig skulle skiljas frn varann!"—

"Lika mycket", Fritiof sade, "svrd jag finner nog i Nord; 17 skarp r svrdets tunga, konung, talar icke fridens ord. Mrka andar bo i stlet, andar ifrn Nifelhem, smnen r ej sker fr dem, silverlockar reta dem."—

"Jag har icke sovit, yngling, jag har blott dig prvat s; 18 obeprvad man och klinga litar ej den kloke p. Du r Fritiof, jag har knt dig, alltsen i min sal du steg, gamle Ring har vetat lnge, vad hans kloke gst frteg.

Varfr smg du till min boning, djupt frkldd och utan namn? 19 Varfr, om ej fr att stjla bruden ur den gamles famn? ran, Fritiof, stter sig ej namnls uti gstfritt lag, blank r hennes skld som solen, ppna hennes anletsdrag.

Ryktet talte om en Fritiof, mnniskors och gudars skrck, 20 skldar klv och tempel brnde den frvgne lika kck. Snart med hrskld, s jag trodde, kommer han emot ditt land, och han kom, men hljd i lumpor, med en tiggarstav i hand.

Varfr slr du ner ditt ga? Jag var ocks ung en gng; 21 livet r en strid frn brjan, ungdomen dess brsrksgng. Klmmas skall hon mellan skldar, tills det vilda mod r tmt; jag har prvat och frltit, jag har mkat och frglmt.

Ser du, jag r gammal vorden, stiger snart i hgen in; 22 tag mitt rike d, o yngling! tag min drottning, hon r din. Bliv min son till dess och gsta i min kungssal som frut! Svrdls kmpe skall mig skydda, och vr gamla tvist har slut."—

"Icke", svarar Fritiof dyster, "kom jag som en tjuv till dig; 23 ville jag din drottning taga, sg, vem skulle hindrat mig? Men min brud jag ville skda, en gng, ack! blott en gng n. O jag dre! halvslckt lga tnde jag p nytt igen.

I din sal jag drjt fr lnge, gstar mer ej dr, o kung! 24 Ofrsonta gudars vrede vilar p mitt huvud tung. Balder med de ljusa lockar, han, som har var ddlig kr, se, han hatar mig allena, ensamt jag frkastad r.

Ja, jag stack i brand hans tempel; varg i veum heter jag; 25 nr jag nmnes, skrika barnen, gldjen flyr ur gstfritt lag. Fosterjorden har frkastat en frlorad son med harm, fridls r jag i min hembygd, fridls i min egen barm.

Icke p den grna jorden vill jag ska friden mer, 26 marken brnner under foten, trdet ingen skugga ger. Ingeborg har jag frlorat, henne tog den gamle Ring, solen i mitt liv r slocknad, bara mrker runtomkring.

Drfr, hn till mina vgor! Eja, ut, min drake god! 27 Bada ter becksvart bringa lustigt i den salta flod; vifta vingarna i molnen, vsande de vgor skr, flyg s lngt som stjrnan leder, som besegrad blja br!

Lt mig hra stormens dunder, lt mig hra skans rst! 28 Nr det dnar runtomkring mig, d r lugn i Fritiofs brst. Skldeklang och pilregn, gubbe! Mitt i havet slaget str, och jag stupar glad, och renad till frsonta gudar gr."

XX.

KUNG RINGS DD.

Gullmanig fle, 1 Skinfaxe, drager vrsol ur vgen mer hrlig n frr. Morgonens strle, dubbelt s fager, leker i kungssal: det klappar p drr.

Sorgsen i hgen 2 Fritiof intrder, blek sitter kungen; skn Ingeborgs brst hves som vgen. Frmlingen kvder avskedets kvde med darrande rst:

"Bljorna bada 3 vingade hsten, sjhsten lngtar frn stranden igen. Ut vill han vada; bort mste gsten, bort frn sitt land och sin lskade vn.

Dig ger jag ringen, 4 Ingeborg, ter; heliga minnen bo troget i den. Giv den t ingen! Fritiof frlter; mig ser du aldrig p jorden igen.

Ej skall jag skda 5 stigande rken mer ifrn Nordlanden. Mnskan r slav; nornorna rda. Bljornas ken, dr r mitt fdernesland och min grav.

G ej till stranden, 6 Ring, med din maka, helst sedan stjrnorna sprida sitt sken! Kanske i sanden vrkas tillbaka Fritiofs, den biltoge vikingens, ben."—

D kvder kungen: 7 "Tungt r att hra mannen, som klagar likt kvidande m. Ddssng r sjungen ren i mitt ra. Vad r det mer? Den som fds, han skall d.

Nornornas lottning, 8 huru vi fike, trotsa vi, klaga vi ej oss ifrn. Dig ger jag drottning, dig ger jag rike, skydda det du t min vxande son!

Vl har jag suttit 9 vnsll i salen, vl har jag lskat den gyllene frid. Dock har jag brutit skldar i dalen, skldar p sjn, och ej bleknat drvid.

Nu vill jag rista 10 geirs-odd och blda, strdd ej hves fr nordmannakung. Ringa r sista idrottens mda, mera n livet r dden ej tung."

D skar han rligt 11 runor t Oden, ddsrunor djupa p brst och p arm. Lyste s hrligt droppande bloden fram mellan silvret p hrvuxen barm.

"Bringen mig hornet! 12 Skl fr ditt minne, skl fr din ra, du hrliga Nord! Mognande kornet, tnkande sinne, fredelig bragd har jag lskat p jord.

Ffngt bland vilda, 13 blodiga drotter skte jag friden, hon flyktade hn. Nu str den milda tthgens dotter vntande p mig vid gudarnas knn.

Hell er, I gudar, 14 Valhallasner! Jorden frsvinner; till asarnas fest gjallarhorn budar. Salighet krner sknt, som en guldhjlm, den kommande gst."—

Sade och tryckte 15 Ingeborg handen, handen p son och p grtande vn. gat han lyckte, kunglige anden flg med en suck till Allfader igen.

XXI.

RINGS DRAPA.

Sitter i hgen 1 hgttad hvding, slagsvrd vid sidan, sklden p arm. Gngaren gode gnggar dr inne, skrapar med guldhov grundmurad grav.

Nu rider rike 2 Ring ver Bifrost, sviktar fr brdan bgiga bron. Upp springa Valhalls valvdrrar vida; asarnas hnder hnga i hans.

Tor r ej hemma, 3 hrjar i hrnad. Valfader vinkar vinbgarn fram. Ax fltar Frej kring konungens krona, Frigg binder bla blommor dri.

Brage, hin gamle, 4 griper i guldstrng, stillare susar sngen n frr. Lyssnande vilar Vanadis vita barmen mot bordet, brinner och hr:

"Hgt sjunga svrden 5 stndigt i hjlmar; brusande bljor blodas alltjmt. Kraften, de goda gudarnas gva, bister som brsrk biter i skld.

Drfr var dyre 6 drotten oss kr, som stod med sin skld fr fredliga flt: sansade styrkans sknaste avbild steg som en offer- nga t skyn.

Ord vljer vittre 7 Valfader, d han sitter hos Saga, Skvabcks m. S klungo kungsord, klara som Mimers bljor och drhos djupa som de.

Fridsam frlikar 8 Forsete tvisten, domarn vid Urdas vllande vg. S satt domsten dyrkade drotten, blidkade hnder blodhmnden bjd.

Karg var ej kungen, 9 kring sig han strdde dvrgarnas dag-glans, drakarnas bdd. Gvan gick glad frn givmilda handen, ltt frn hans lppar lidandets trst.

Vlkommen, vise 10 Valhalla-arving! Lnge lr Norden lova ditt namn. Brage dig hlsar hviskt med horndryck, nornornas fridsbud nerifrn Nord!"

XXII.

KONUNGAVALET.

Till tings! Till tings! Budkavlen g 1 kring berg och dal. Kung Ring r dd: nu frestr ett kungaval.

D tager bonden svrd frn vgg, 2 det stl r bltt. Med fingret prvar han dess egg, den biter gott.

De piltar se med gldje p 3 det stlbl sken; de lyfta svrdet tv och tv, fr tungt fr en.

Men dottern skurar hjlmen ren— 4 blank skall han bli— och rodnar, nr hon skdar sen sin bild dri.

Sist tar han skldens runda vrn, 5 en sol i blod. Hell dig, du frie man av jrn, du bonde god!

All landets ra vxer ur 6 ditt fria brst. I striden r du landets mur, i frid dess rst.

S samlas de med skldegny 7 och vapenbrak p ppet ting, ty himmelns sky r deras tak.

Men Fritiof str p tingets sten, 8 hos honom str den kungason, en liten en med guldgult hr.

D gr ett sorl kring bondelag: 9 "Fr liten r den kungsson, kan ej skipa lag, ej leda hr."—

Men Fritiof lyfte pilten ung 10 p sklden opp: "I nordmn, hr r eder kung och landets hopp.

Sen hr den gamle Odens tt 11 i bild s skn. P skld han knner sig s ltt som fisk i sjn.

Jag svr att skydda rike hans 12 med svrd och stng och stta faderns gyllne krans p son en gng.

Forsete, Balders hge son, 13 har hrt min ed; och om jag viker drifrn, sl han mig ned!"—

Men pilten satt p sklden lyft, 14 lik kung stol, lik unga rnen, som frn klyft ser opp mot sol.

Den vntan blev det unga blod 15 till slut fr lng, och med ett hopp i mark han stod, ett kungligt sprng!

D ropte bndren hgt p ting: 16 "Vi, Nordens mn, vi kora dig, bliv lik kung Ring, skldburne sven!

Och Fritiof fre dina bud, 17 tills du blir stor. Jarl Fritiof, dig ge vi till brud hans skna mor."—

D blickar Fritiof mrk: "I dag 18 r kungaval men brllop ej; min brud tar jag av eget val.

Till Balders hage vill jag g, 19 har mte stmt med mina nornor dr: de st och vnta jmt.

Ett ord jag mste tala med 20 de skldemr. De bygga under tidens trd, och ovanfr.

Ljuslockig Balder vredgas n, 21 den bleke gud. Han tog, blott han kan ge igen mitt hjrtas brud."—

D hlsade han nyvald kung, 22 p pannan kysst, och lngsamt ver hedens ljung frsvann han tyst.

XXIII.

FRITIOF P SIN FADERS HG.

Hur sknt ler solen, huru vnligt hoppar 1 dess milda strle ifrn gren till gren, Allfaders blick i aftondaggens droppar, som i hans vrldshav, lika klar och ren! Hur rda frgar hon ej bergens toppar! O, det r blod p Balders offersten! I natt r snart det hela land begravet, snart sjunker hon, en gyllne skld, i havet.

Frst lt mig dock bese de kra stllen, 2 min barndoms vnner, dem jag lskat s. Ack, samma blommor dofta n i kvllen, och samma fglar n i skogen sl. Och vgen tumlar sig som frr mot hllen— o, den som aldrig gungat drupp! Om namn och bragder jmt den falska talar, men fjrran fr hon dig frn hemmets dalar.

Jag knner dig, du flod, som ofta burit 3 den djrve simmarn p din blja klar. Jag knner dig, du dal, dr vi besvurit en evig tro, som icke jorden har. Och bjrkar, I, uti vars bark jag skurit de runor mnga, I stn nnu kvar med stammar vita och med kronor runda; allt r som frr, blott jag r annorlunda.

r allt som frr? Var ro Framns' salar 4 och Balders tempel p den vigda strand? Ack, det var sknt uti min barndoms dalar, men drutver har gtt svrd och brand, och mnskors hmnd och gudars vrede talar till vandrarn nu frn svarta svedjeland. Du fromme vandrare, ej hit du drage, ty skogens vilddjur bo i Balders hage.

Det gr en frestare igenom livet, 5 den grymme Nidhgg ifrn mrkrets vrld. Han hatar asaljuset, som str skrivet p hjltens panna, p hans blanka svrd. Vart nidingsdd, i vredens stund bedrivet, det r hans verk, r mrka makters grd; och nr det lyckas, nr han templet tnder, d klappar han uti kolsvarta hnder.

Finns ej frsoning, strlande Valhalla? 6 Blgde Balder, tar du ingen bot? Bot tager mannen, nr hans frnder falla, de hga gudar sonar man med blot. Det sgs, du r den mildaste av alla: bjud, och vart offer ger jag utan knot. Ditt tempels brand var icke Fritiofs tanka, tag flcken bort ifrn hans skld, den blanka!

Tag bort din brda, jag kan den ej bra, 7 kvv i min sjl de mrka skuggors spel; frsm ej ngern, lt en levnads ra frsona dig fr gonblickets fel! Jag bleknar ej, fast Ljungarn sjlv str nra, i gat kan jag se den blekbl Hel. Du fromme gud med dina mnskensblickar, dig ensam rds jag och den hmnd, du skickar.

Hr r min faders gravhg. Sover hjlten? 8 Ack, han red hn, dr ingen kommer frn. Nu dvljs han, sgs det, uti stjrnetlten och dricker mjd och glds t skldars dn. Du asagst, se ner frn himlaflten, din son dig kallar, Torsten Vikingsson! Jag kommer ej med runor eller galder, men lr mig blott, hur blidkas Asa-Balder?

Har graven ingen tunga? Fr en klinga 9 Den starke Angantyr ur hgen kvad. Det svrd var gott, men Tirfings pris r ringa mot vad jag ber; om svrd jag aldrig bad— svrd tar jag vl i holmgng sjlv, men bringa du mig frsoning ifrn asars stad! Min skumma blick, min gissning blott du lede, ett delt sinne tl ej Balders vrede.

Du tiger, fader! Hr du, vgen klingar, 10 ljuvt r dess sorl, lgg ner ditt ord dri! Och stormen flyger, hng dig vid hans vingar, och viska till mig, som han far frbi! Och vstern hnger full av gyllne ringar, lt en av dem din tankes hrold bli! Ej svar, ej tecken fr din son i nden du ger, fader! O, hur arm r dden!—

Och solen slcks, och aftonvinden lullar 11 fr jordens barn sin vaggsng utur skyn, och aftonrodnad krer upp och rullar med rosenrda hjul kring himlens bryn. I bla dalar, ver bla kullar hon flyger fram, en skn Valhallasyn. D kommer pltsligt ver vstervgor en bild framsusande i guld och lgor.

En hgring kalla vi det himmelns under— 12 i Valhall klingar hennes namn mer sknt.— Hon svvar sakta ver Balders lunder, en gyllne krona p en grund av grnt. Det skimrar ver, och det skimrar under med sllsam glans, ej frr av mnskor rnt. Till slut hon stannar, sjunkande till jorden, dr templet sttt, nu sjlv ett tempel vorden.

En bild av Breidablick, den hga muren 13 stod silverblank p klippans brant och sken. Av djupbltt stl var pelare var skuren, och altaret utav en delsten: och dmen hngde, som av andar buren, en vinterhimmel stjrneklar och ren, och hgt dri, med himmelsbla skrudar, med gyllne kronor, sutto Valhalls gudar.

Och se, p runbeskrivna skldar stdda, 14 de hga nornor uti drren st: tre rosenknoppar i en urna fdda, allvarliga men tjusande nd. Och Urda pekar tyst p det frdda, det nya tempel pekar Skulda p. Och bst som Fritiof nu sig sansa hunnit och glds och undrar, s r allt frsvunnet.

O, jag frstr er, mr frn tidens klla, 15 det var ditt tecken, hjltefader god! Det brnda templet skall jag terstlla, sknt skall det st p klippan, dr det stod. O, det r hrligt att f vederglla med fredlig bragd sin ungdoms vermod! Den djupt frkastade kan hoppas ter, den vite guden blidkas och frlter.

Vlkomna stjrnor, som dr uppe tgen! 16 Nu ser jag ter glad er stilla gng. Vlkomna norrsken, som dr uppe lgen! I voren tempelbrand fr mig en gng. Uppgrnska, ttehg, och stig ur vgen, s skn som frr, du underbara sng! Hr vill jag slumra p min skld och drmma, hur mnskor sonas och hur gudar glmma.

XXIV.

FRSONINGEN.

Fullndat nu var Balders tempel. Dromkring stod ej som frr en skidgrd, men av hamrat jrn, med gyllne knappar p var stng, ett vrn var rest kring Balders hage: som en stlkldd kmpehr med hillebarder och med gyllne hjlmar stod 5 det nu p vakt kring gudens nya helgedom. Av idel jttestenar var dess rundel byggd, med dristig konst hopfogade, ett jtteverk fr evigheten, templet i Uppsala likt, dr Norden sg sitt Valhall i en jordisk bild. 10 Stolt stod det dr p fjllets brant och speglade sin hga panna uti havets blanka vg. Men runtomkring, en prktig blomstergrdel lik, gick Balders dal med alla sina lundars sus, med alla sina fglars sng, ett fridens hem. 15 Hg var den kopparstpta port, och innanfr tv pelarrader upp starka skulderblad uppburo valvets rundel, och han hang s skn utver templet som en kupig skld av guld. Lngst fram stod gudens altar. Det var hugget av 20 en enda nordisk marmorklyft, och dromkring ormslingan slog sin ringel, full med runeskrift, djuptnkta ord ur Vala och ur Havamal. Men uti muren ovanfre var ett rum med gyllne stjrnor upp mrkbl grund, och dr 25 satt fromhetsgudens silverbild, s blid, s mild, som silvermnen sitter upp himmelns bl.— S templet syntes. Parvis trdde nu drin tolv tempeljungfrur, kldda uti silverskir, med rosor upp kinderna och rosor i 30 det oskuldsfulla hjrtat. Framfr gudens bild kring nyinvigda altaret de dansade, som vrens vindar dansa ver kllans vg, som skogens lvor dansa i det hga grs, nr morgondaggen ligger skimrande drp. 35 Och under dansen sjngo de en helig sng om Balder, om den fromme, hur han lskad var utav vart vsen, hur han fll fr Hders pil och jord och hav och himmel grto. Sngen var, som om den icke komme frn ett mnskligt brst, 40 men som en ton frn Breidablick, frn gudens sal, som tanken p sin lskling hos en enslig m, nr vakteln slr de djupa slag i nattens frid och mnen skiner ver bjrkarna i Nord.— Frtjust stod Fritiof, lutad vid sitt svrd, och sg 45 p dansen, och hans barndomsminnen trngde sig frbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt. Med himmelsbla gon och med huvuden omflutna utav lockigt guld, de vinkade en vnlig hlsning till sin forne ungdomsvn. 50 Och som en blodig skugga sjnk hans vikingsliv med alla sina strider, sina ventyr, i natten neder, och han tyckte sjlv sig st, en blomsterkransad bautasten, p deras grav. Och allt som sngen vxte, hjde sig hans sjl 55 frn jordens lga dalar upp mot Valaskjalf; och mnsklig hmnd och mnskligt hat smalt sakta hn, som isens pansar smlter ifrn fjllets brst, nr vrsol skiner; och ett hav av stilla frid, av tyst hnryckning gt sig i hans hjltebarm. 60 Det var, som knde han naturens hjrta sl emot sitt hjrta, som han ville trycka rrd Heimskringla i sin brodersfamn och stifta frid med varje skapat vsen infr gudens syn.— D trdde in i templet Balders verprst, 65 ej ung och skn som guden men en hg gestalt, med himmelsk mildhet i de dla anletsdrag, och ned till bltestaden flt hans silverskgg. En ovan vrdnad intog Fritiofs stolta sjl, och rnevingarna p hjlmen snktes djupt 70 infr den gamle; men han talte fridens ord:

"Vlkommen hit, son Fritiof! Jag har vntat dig, ty kraften svrmar grna vitt kring jord och hav, en brsrk lik, som biter blek i skldens rand, men trtt och sansad vnder hon dock hem till slut. 75 Den starke Tor drog mngen gng till Jotunheim, men trots hans gudablte, trots stlhandskarna, Utgrda-Loke sitter p sin tron nnu; det onda viker icke, sjlv en kraft, fr kraft. En barnlek blott r fromhet, ej frent med kraft; 80 hon r som solens strlar upp girs barm, en lslig bild med vgen stigen eller snkt, frutan tro och hllning, ty han har ej grund. Men kraft frutan fromhet tr ock bort sig sjlv, som svrdet trs i hgen: hon r livets rus, 85 men glmskans hger svvar ver hornets brdd, och nr den druckne vaknar, blygs han fr sitt dd. All styrka r frn jorden, ifrn Ymers kropp; de vilda vattnen ro drorna dri, och hennes senor ro smidda utav malm. 90 Dock blir hon tom och de, blir hon ofruktbar, tills solen, himmelns fromhet, skiner drupp. D grnskar grs, d stickas blomstrens purpurduk, och djur och mnskor nras vid sin moders barm. 95 (sic!) S r det ock med Askers barn. Tv vikter har Allfader lagt i vgskln fr allt mnskligt liv, motvgande varandra, nr den vg str rtt; och jordisk kraft och himmelsk fromhet heta de. Stark r vl Tor, o yngling, nr han spnner hrt 100 sitt Megingjard utver bergfast hft och slr. Vis r vl Oden, nr i Urdas silvervg han blickar ner, och fgeln kommer flygande till asars far med tidningar frn vrldens rund. Dock bleknade de bgge, deras kronors glans 105 halvslocknade, nr Balder, nr den fromme fll, ty han var bandet uti Valhalls gudakrans. D gulnade p tidens trd dess kronas prakt, och Nidhgg bet upp dess rot, d lossades den gamla nattens krafter, Midgrdsormen slog 110 mot skyn sin ettersvllda stjrt, och Fenris rt, och Surturs eldsvrd ljungade frn Muspelheim. Varthelst sen dess ditt ga blickar, striden gr med hrskld genom skapelsen: i Valhall gal guldkammig hane, blodrd hane gal till strids 115 p jorden och inunder jord. Frut var frid ej blott i gudars salar men p jorden ock; frid var i mnskors som i hga gudars barm. Ty vad som sker hr nere, det har redan skett i strre mtt dr uppe: mnskligheten r 120 en ringa bild av Valhall; det r himmelns ljus, som speglar sig i Sagas runbeskrifna skld. Vart hjrta har sin Balder. Minns du n den tid, d friden bodde i ditt brst och livet var s glatt, s himmelskt stilla som sngfgelns drm, 125 nr sommarnattens vindar vagga hit och dit var smnig blommas huvud och hans grna sng? D levde Balder nnu i din rena sjl, du asason, du vandrande Valhallabild! Fr barnet r ej guden dd, och Hela ger 130 igen sitt rov, s ofta som en mnska fds. Men jmte Balder vxer i var mnsklig sjl hans blinde broder, nattens Hder; ty allt ont fds blint, som bjrnens yngel fds, och natten r dess mantel, men det goda klder sig i ljus. 135 Bestllsamt trder Loke, frestarn fram alltjmt och styr den blindes mrdarhand, och spjutet far i Valhalls krlek, i den unge Balders brst. D vaknar hatet, vldet springer opp till rov, och hungrig stryker svrdets ulv kring berg och dal, 140 och drakar simma vilda ver blodig vg. Ty som en kraftls skugga sitter fromheten, en dd ibland de dda, hos den bleka Hel, och i sin aska ligger Balders gudahus.— S r de hga asars liv en frebild 145 till mnsklighetens lgre: bgge ro blott Allfaders stilla tankar, de frndras ej. Vad skett, vad ske skall, det vet Valas djupa sng. Den sng r tidens vaggsng, r dess drapa ock, Heimskringlas hvder g p samma ton som den, 150 och mannen hr sin egen saga druti. Frstn I nnu eller ej? spr Vala dig.— Du vill frsonas. Vet du, vad frsoning r? Se mig i gat, yngling, och bliv icke blek! P jorden gr frsonarn kring och heter dd. 155 All tid r frn sin brjan grumlad evighet, allt jordiskt liv r avfall frn Allfaders tron, frsonas r att vnda renad dit igen. De hga asar fllo sjlva; Ragnark r asarnas frsoningsdag, en blodig dag 160 p Vigrids hundramilasltt: dr falla de, ohmnade dock icke, ty det onda dr fr evigt, men det fallna goda reser sig ur vrldsblslgan, luttrat till ett hgre liv. Vl faller stjrnekransen blek och vissnad ner 165 frn himmelns tinning, vl frsjunker jord i sjn; men sknare hon terfds och lyfter glad sitt blomsterkrnta huvud utur vgorna, och unga stjrnor vandra med gudomlig glans sin stilla gng utver den nyskapade. 170 Men p de grna kullar styrer Balder d nyfdda asar och en renad mnskott; och runetavlorna av guld, som tappats bort i tidens morgon, hittas uti grset d p Idavallen av frsonta Valhalls barn.— 175 S r det fallna godas dd dess eldprov blott, r dess frsoning, fdseln till ett bttre liv, som terflyger skrat dit, det kom ifrn, och leker skuldlst som ett barn p faderns kn. Ack! allt det bsta ligger p hinsidan om 180 gravhgen. Gimles grna port, och lgt r allt, besmittat allt, som dvljes under stjrnorna.— Dock, ven livet ger sin frsoning ren, en ringare, den hgres stilla frespel. Hon r som skaldens lpning p sin harpa, nr 185 med konsterfarna fingrar han slr sngen an och stmmer tonen, sakta prvande, till dess att handen griper vldigt uti strngens guld, och forntids stora minnen lockas ur sin grav, och Valhalls glans omstrlar de frtjustas syn. 190 Ty jorden r dock himmelns skugga, livet r frgrden dock till Balderstemplet ovan skyn. Till asar blotar hopen, leder gngarn fram, guldsadlad, purpurbetslad, fr att offras dem. Det r ett tecken, och dess mening djup, ty blod 195 r morgonrodnan till envar frsoningsdag. Men tecknet r ej saken, det frsonar ej: vad sjlv du brutit, gldar ingen ann fr dig. De dda sonas vid Allfaders gudabarm, den levandes frsoning r i eget brst. 200 Ett offer vet jag, som r gudarna mer krt n rk av offerbollar, det r offret av ditt eget hjrtas vilda hat, din egen hmnd. Kan du ej dva deras klingor, kan du ej frlta, yngling, vad vill du i Balders hus? 205 Vad mente du med templet, som du reste hr? Med sten frsonas Balder ej; frsoning bor, hr nere som dr uppe, blott dr friden bor. Frsonas med din fiende och med dig sjlv, d r du ock frsonad med ljuslockig gud!— 210 I Sdern talas om en Balder, jungfruns son, snd av Allfader att frklara runorna p nornors svarta skldrand, outtydda n. Frid var hans hrskri, krlek var hans blanka svrd, och oskuld satt som duva p hans silverhjlm. 215 From levde han och lrde, dog han och frlt, och under fjrran palmer str hans grav i ljus. Hans lra, sgs det, vandrar ifrn dal till dal, frsmllter hrda hjrtan, lgger hand i hand och bygger fridens rike p frsonad jord. 220 Jag knner ej den lran rtt, men dunkelt dock i mina bttre stunder har jag anat den: vart mnskligt hjrta anar den ibland som mitt. En gng, det vet jag, kommer hon och viftar ltt de vita duvovingar ver Nordens berg. 225 Men ingen Nord r lngre till fr oss den dag, och eken susar ver de frgtnas hg. I lyckligare slkten, I, som dricken d strlbgarn av det nya ljus, jag hlsar er! Vl eder, om det jagar bort var sky, som hngt 230 sitt vta tcke hittills ver livets sol! Frakten likvl icke oss, som redligt skt med oavvnda gon hennes gudaglans! En r Allfader, fastn fler hans sndebud.—

Du hatar Beles sner. Varfr hatar du? 235 t sonen av en odalbonde ville de ej ge sin syster, ty hon r av Semings blod, den store Odenssonens; deras ttartal nr upp till Valhalls troner, det ger stolthet in. Men brd r lycka, ej frtjnst, invnder du. 240 Av sin frtjnst, o yngling, blir ej mnskan stolt men endast av sin lycka; ty det bsta r dock goda gudars gva. r du sjlv ej stolt av dina hjltebragder, av din hgre kraft? Gav du dig sjlv den kraften? Knt ej sa-Tor 245 dig armens senor fasta ssom ekens gren? r det ej gudens hgre mod, som klappar glatt i skldeborgen av ditt vlvda brst? r ej det gudens blixt, som ljungar i ditt gas brand? De hga nornor sjngo vid din vagga ren 250 drottkvdet av din levnad; din frtjnst drav r strre ej n kungasonens av sin brd. Frdm ej andras stolthet, att ej din frdms! Nu r kung Helge fallen."—Hr brt Fritiof av: Kung Helge fallen? Nr och var?"—"Du vet det sjlv: 255 s lnge som du murat hr, han var p tg bland finnarna i fjllen. P en dslig klint stod dr ett gammalt tempel, vigt t Jumala. Nu var det stngt och vergivet lnge sen, men ver porten nnu en vidunderlig 260 forntidabild av guden lutade till fall. Men ingen tordes nalkas, ty en sgen gick bland folket ifrn slkt till slkt, att vem som frst beskte templet, skulle skda Jumala. Det hrde Helge, och med blind frbittring drog 265 han upp de stigar emot hatad gud och ville strta templet. Nr han kom dit upp, var porten stngd och nyckeln rostad fast dri. D grep han om drrposterna och rystade de multna stammar; p en gng med rysligt brak 270 fll bilden ner och krossade uti sitt fall Valhallasonen, och s sg han Jumala. Ett bud i natt har bragt oss tidningen hrom. Nu sitter Halvdan ensam p kung Beles stol; bjud honom handen, offra gudarna din hmnd! 275 Det offret fordrar Balder, fordrar jag, hans prst, till tecken, att du icke gckat fridsll gud. Frvgrar du det, d r templet ffngt byggt, och ffngt har jag talat."—

Nu steg Halvdan in 280 utver koppartrskeln, och med oviss blick han stod p avstnd frn den fruktade och teg. D knppte Fritiof brynjohataren frn lnd, mot altaret han stdde skldens gyllne rund och trdde obevpnad till sin ovn fram. 285 "I denna strid", s talte han med vnlig rst, "r dlast den, som bjuder frst sin hand till frid." D rodnade kung Halvdan, drog stlhandsken av, och lnge skilda hnder slogo nu ihop, ett kraftigt handslag, trofast ssom fjllens grund. 290 Frbannelsen upplste gubben d, som lg utver varg i veum, ver biltog man. Och som den lstes, insteg pltsligt Ingeborg, brudsmyckad, hermlinsmantlad, utav trnor fljd, som mnen fljts av stjrnorna p himmelns valv. 295 Med trar i de skna gonen hon fll intill sin broders hjrta, men han lade rrd den kra systern intill Fritiofs trogna brst. Och ver gudens altar rckte hon sin hand t barndomsvnnen, t sitt hjrtas lskade.——



NOTES.

[The commentaries of F. W. Lindvall's school edition of Fritiofs Saga have been extensively reproduced.]

CANTO I.

Stanza 1. Hilding was a yeoman or bonde (see note, canto 2: 1) of Sogn in Norway and fosterfather of Fritiof and Ingeborg. In viking times the children of kings and great warriors were often entrusted to the care of less influential and less wealthy friends to be trained by them, thus removing the young from the temptations and disturbing influences of court life and warfare. This practice would also remove them from the danger of being pampered by fond parents or sycophantic servants.

1. Ej Norden frr sett tv s skna. The auxiliary har is omitted. Such omissions are common in subordinate clauses and in poetry.

6. Sg. Subjunctive past, regular form sge.

6. i Frejas Hus. Freja, or Frja, wife of der, was the goddess of beauty and love. In her abode, Folkvang, were gathered all the lovers who had been faithful to each other unto death.

7. lvkungen. lvor or alfer were ethereal beings of great beauty and with voices that had the clearness of silver. During moonlight nights especially they danced in dales and groves. Ljusalfer, light elves, personified the benign influences in nature, especially as they manifest themselves in the realms of light and air. Svartalfer, black elves, lived in the earth and personified the silent forces that operate beneath its surface. They are perhaps identical with the dwarfs. The elves are here thought of as having kings and queens just as human beings.

8. En Kung var ej som han i ra. A king was not honored as he.

8. runan. The runes were the characters of the early alphabet of the Germans, Anglo-Saxons, and Scandinavians. Runic inscriptions were generally cut into wood, bone or rock.

9. fick han Ingborg lra. Fick may mean either that he was permitted to teach Ingeborg or that he must do it because of an irresistible desire to do so.

10. bd', bde.

12. Det frsta ax, vars guld blev moget. A striking metaphor meaning "the first head of grain that ripened and assumed a golden color."

13. innan kort, before long.

14. drog p jakt. Idiomatic expression for "went hunting."

17. Valhall(a), the home of the gods and the palace of Oden. Hither one half of the heroes that fell in battle were carried by the valkyrs. Here they spent their time in feasting and fighting.

18. ett kornland, som fr vinden gr. A field of grain that waves before the wind.

19. Idun(a), wife of Brage and keeper of the golden apples of youth.

20. Frigg(a), the wife of Oden and queen of the goddesses. She was the goddess of conjugal and motherly love.

21. Gerd(a), wife of Frej, was the daughter of a giant, but nevertheless renowned for her wonderful beauty.

22. Nanna, wife of Balder, personified pure and tender love. Balder was the fair god who loved light and lived a life of purity and innocence. The evil Loke induced Balder's blind brother, der, to throw an arrow of mistletoe at him and he fell dead. When Nanna saw the body of her dead husband carried out to the funeral pyre, her heart burst with grief.

23. Hel(a), goddess of death and ruler of nine worlds in Nifelhem. She received all that died of sickness or old age, but it seems that others also came to her abode. In the deepest abyss of her kingdom was a place of punishment for the wicked. From her name comes the word "hell" and Swedish ihjl (att sl ihjl, to kill).

32. Oden, oldest and highest god of the Northern races. His spirit pervaded everything. He is the source of the higher forms of life.

33. Allfader, Oden. He is so called because he was supposed to be the father of men and of gods.

33. till smycke, as an ornament. This use of till is very common in Swedish.

34. Beles dotter. Ingeborg's father was Bele, king of Sogn in western Norway.

35. Till Oden ... uppstiger hennes ttartal. The royal families were supposed to have descended from the gods (see note, canto XXIV: 237).

36. Torstens son. Fritiof was the son of Torsten Vikingsson, a viking chief.

37. Observe the numerous expressions of the defiant spirit of Fritiof prior to his going into exile. Note also in stanzas 37 and 38 his ingenuity in proving his own high rank.

38. Tor, god of thunder and of war, the strongest of the gods. All noble human strength came from him. He was the friend of man and the enemy of the giants with whom he had many hard conflicts. His abode, Trudvang, was marvelously beautiful. When he journeyed forth from Trudvang, driving a span of he-goats, to meet the giants, thunder and lightning arose.

CANTO II.

Stanza 1. bonde. This term is generally translated by the word peasant. The word yeoman is often used as an equivalent term and sometimes the original Scandinavian form bonde is used in English. A bonde was an independent land-holder, liberty-loving, and, as a rule, an active participant in public affairs.

3. mjd, mead, a fermented drink made of water, honey and hops with a flavoring of spices.

5. altarrunden. The pagan temples had no altars. The figure is borrowed from the modern temple.

5. offerlunden. The Norse temples were usually surrounded by sacred groves.

8. hon; antecedent is endrkt.

8. som ringen p lansen. This refers to the metal ring that served to hold the point of the lance to the lance itself and thus gave it greater strength.

11. P pelarstoder fyra. According to Scandinavian mythology the heavens were supported by four dwarfs, Austre, East, Vstre, West, Nordre, North, and Sdre, South.

13. Nog svika lungans tecken i offrad falk. This assumes that the Norsemen read signs by observing the entrails of animals. Authorities differ on this point. Some maintain that the poet has here merely borrowed from classical mythology.

13. flrd r mngen runa, som skrs p balk. Meaningless or deceptive is many a rune that is cut in the staff. The early Northmen believed that the will of the gods could be ascertained by writing runes on sticks of wood which then were thrown on the ground and read by the priests.

18. hur vis han het (heter). Expression is equivalent to "Hur vis han n m heta."

18. hgbnk. In the primitive Scandinavian homes benches were placed along the four walls. The men had their places along the long walls (lngsidor) and the women along the end walls (kortsidor). At the center of the two long walls were high seats of honor. The master of the house occupied the one on the north side and the chief guest the one on the south side.

21. till Oden g, to die.

22. Odens fglar. Oden is represented as having two birds, Hugin (thought) and Munin (memory or, according to some authorities, the longing that impels Oden to activity), which are dispatched to the earth at every day-break and in the evening return to Oden and whisper into his ears the news of the day's happenings.

26. ty vdret rr fr rsvxt och vind fr lycka. Equivalent to saying that man is not himself the absolute master of his own destiny. The forces of nature can thwart all his plans.

28. Throughout this canto Tegnr draws freely from Havamal, the "Song of Oden" or the "Song of the Most High," which is replete with precepts on morality and wisdom. In this stanza this ancient Scandinavian song is followed very closely. Note the frequent sarcastic references to woman in the Saga.

32. norna. The norns, three in number, weave the fate of men and gods. Urda was the norn of the past, Verdandi of the present, and Skulda of the future.

32. hon sttte p skld. The meaning is: Wherever fate threatened with some danger it was met by courage and vigilance.

33. de asasner. See note, canto I: 35.

33. Nordlands kungar, the kings of the Northland.

38. bautasten. A monument erected in honor of rulers or heroes.

39. Frej, the god of sunshine and warm summer showers, hence also the god of harvests.

CANTO III.

Line 1. Voro nu satta i hg. Were interred.

2. fjrden. In this case Sognefjord.

6. fste i lugn sin boning p Framns. Took up his abode on Framns. This probably lay on the south side of Sognefjord.

9. de kullarnas topp. De is seldom used in this way. Here supplied for the sake of the meter.

15. som lngta till stvan. That yearn to be milked.

23. till tio tolfter p hundrat. A so-called storhundrade or great hundred was 120.

26. hgstespelare, the posts of the seat of honor. On it were carved images of Oden and Frej.

28. Frej med solen p hatten. Frej was the sun god and was pictured with a sun on his helmet.

34. stervg, Eastern billow, the Baltic. Vstersaltet, Western salt, the North Sea, Gandvik, the White Sea.

36. Brage, the god of poetry and music.

38. Mimers evigt sorlande vg. Mimer's ever rippling fountain. The god Mimer guarded the fountain of wisdom. Oden once pawned one of his eyes for a drink out of this fountain.

52. visthus. These were small houses, separated from the main building, in which food was kept.

58. sterland, Asia.

59. dvrgarnas eld. The dwarfs were supposed to be most skillful smiths.

61. Grningasund, a sound between Seeland, Moen and Falster in Denmark.

62. het, abbrev. for hette.

63. Ullerker, a royal estate near Uppsala, where judicial assemblies were held.

68. Jrnhs. The word means iron skull.

76. vid solens portar, in Asia.

79. Hildur, the goddess of war. "Hildur's lek" means war.

84. Vaulund was the most skillful smith among the dwarfs. He is called haltande, lame or limping, because Mimer's wife, who was his bitter enemy, had cut the tendons of his knees.

85. Tre mark hll han i vikt. It weighed three marks. A mark was approximately one half kilogram.

88. Alfhem, the realm of air between heaven and earth, was the home of the elves and of Frej.

90. Saga, wife of Oden and goddess of history. She dwelt in Skvabck beneath the stream of time and events, taking note of all she saw. Here Oden visited her daily to drink the pure water from golden beakers and listen to her songs about former days.

99. After the death of Balder (see note, canto I: 22) his body was burned on a great funeral pyre.

100. Glitner, "glittering hall," the home of Forsete, the god of justice.

110. Bretland, England.

111. satt sig med skepp, interred with ship and all.

114. draken. The viking ships were so called because in the prow were placed carved images of the dragon's head and the stern was made to resemble the dragon's tail.

164. gir, the god of the stormy sea.

171. vingarna. The sails.

172. blev efter. Was left behind in the race.

179. Var han ej konungason. Even though he was not a king's son.

186. blandat blod med varandra. A solemn compact of brotherhood was sealed by the parties to it causing their blood to flow together from self-inflicted wounds while they made the promises that are stated in the text.

CANTO IV.

Stanza 2. drakarna. See note, canto III: 114.

3. till gst. See note, canto I: 33.

4. dess sida. Dess, genitive of den and det, is irregularly used here. The regular form would be hennes.

5. De taltes vid. They talked together.

6. namnen, som grodde i bjrkens bark. See canto I: 27.

9. Observe in last line the change to direct address.

10. vl, doubtless.

11. dagen om, throughout the day.

16. jagar i molnen. Goes ahunting in the clouds, is dreaming.

18. Den strdd. For the ancient Northmen it was a great disgrace to die a natural death. Death from self-inflicted wounds was more honorable. The use of den without an adjective is archaic.

18. blvit Hela. Hela (see note, canto I: 23) was hideous in appearance. Half of her body was livid in color and the other half bore the ghastly pallor of death.

23. jarl, chief of a province. English, earl.

26. Nordlandens drotter, the kings of the Northland.

27. Odensblodet. See note, canto I: 35.

28. man. In this connection man means one of the king's retinue. The bnder rarely sought protection from kings and the proposal of Helge was highly insulting to Fritiof, who himself had a retinue.

30. runorna lgade rda drp. See canto II: 78-81.

31. svartekung, swartbeard. Helge is given this name, partly because of his swarthy features, partly because he practices black arts. See canto II: 5.

CANTO V.

Stanza 1. King Ring ruled over Ringerike, on the west side of Kristiania fjord.

4. snckorna, ships.

4. vita vingar, white wings, sails.

4. av rikdom, som rikdomen (be)tingar. Of wealth that brings more wealth, or upon which further wealth is contingent.

11. jag gtt i fr, I have grown old.

11. kungens de glesnade lockar. De is here used irregularly.

17. Men lungorna nekade bifall alltjmt. Constantly the signs refused to he affirmative. For reading of signs see note, canto II: 13.

2l. i templet stter jag min syster. The temple of Balder is referred to. Here persons were inviolate and it was especially a great crime for a man to visit a woman in this sacred place.

CANTO VI.

Observe the ingenuity with which Fritiof's words to Bjrn are also made to convey an answer to Hilding. Kung and bonde refer to Helge and Fritiof, but they are also the chess terms for king and pawn. Note also the ingenious rhyme of this canto.

Stanza 6. skldborg. In battle the chief warriors stood around the king and the royal banner in closed ranks with their shields turned outward for protection.

11. man. See note, canto IV: 28.

Stanza 3. Delling, Dawn, was the husband of Natt. Their son, Dag, was radiant with heauty.

4. prlor, the stars.

5. krlekens gudinna. Fritiof's name for Ingeborg.

10. valkyria. The valkyrs were beautiful maidens that served in Valhall. They were sent by Oden to the battlefields to select certain among the fallen heroes and bring them to Valhall.

16. Vingolv, the common hall of the gods.

19—22. Compare Shakespeare's Romeo and Juliet, Act III., Scene V.

20. Ragnark, the twilight of the gods, the end of the world.

CANTO VIII.

Lines 27—28. See note, canto V: 21.

35. Urdas blanka vg. The pure water of Urda's fountain. The norns daily brought holy water out of this fountain to sprinkle the roots of the great world-tree Yggdrasil in order to keep it ever green. This tree is symbolic of the universe as a great unity. Its branches reach unto heaven. One of its roots extends unto the abode of men, another to the realm of the giants and the third to Hel's kingdom.

36. Gefton, the virgin goddess and the protector of female chastity. All women that died unmarried were supposed to serve her.

57. Bifrosts bro, the rainbow, the radiant bridge over which the gods pass from heaven to earth. The valkyrs conduct the fallen heroes to Valhall over this bridge.

59. Dr skall han st. Han refers to the god of love who is represented as having light wings on his shoulders.

65—66. See canto I: 35.

77. Min vreda norna. My evil fate.

87. The ting or judicial assembly was held in the open, usually by a burial mound or on a knoll. The proximity to the burial place added solemnity to the procedure. The dead were supposed to be able to hear the deliberations (see canto 4: 25). The judge's seat usually consisted of a boulder.

91—95. See canto II: 5 and 6.

105. Asa-Tor, a common designation for Tor.

106. till frsoning, in reconciliation.

109-110. som glad drack fria mnners bifall till det rtta. Observe the apt and striking metaphor.

124. Ett bleklagt nej p mnsklighetens bner. A striking hyperbole. Only Fritiof and Ingeborg and the assembly were directly concerned.

129. Har du ej sett. Sett here used instead of trffat or mtt.

145. Den dumma vantron. Note Fritiof's frequent sarcastic references to the religious beliefs and practices of his day. In later cantos (15-24) he appears as a serious-minded and "orthodox" man.

149. den dda valans. Refers to Oden's journey to Hel to ascertain from the vala what fate awaited his son Balder. She predicts the death of Balder at the hands of his brother. (See note, canto I: 22.)

150. Vegtamskvida, the Eddic Lay of Vegtam. This tells about Odin's journey to Hel. He traveled in disguise and under the name of Vegtam.

156. i Vsterhafvet, in the North Sea. The islands referred to are the Orkneys, which were first visited by the Northmen in the early part of the seventh century.

164. Fafner, a monster that had acquired great wealth by murdering his father. In the form of a hideous dragon he guarded this treasure carefully. His chief means of defense was spewing poison upon those that attacked him.

165. Sigurd Fafnesbane, Sigurd the Dragonkiller. He slays Fafner by thrusting his sword into the heart of the monster. He is the foremost hero of the old sagas.

168. till nsta sommar. By next summer.

177. Nastrand, the dark region of the nether world whither all went that had lived criminal and impure lives.

216. Greklands hav, the Grecian Sea. The Northern vikings often extended their expeditions to Southern Europe and even to Asia.

233. fgna n med mnsklig lycka de frgtna gudar. This betrays Fritiof's ignorance of the Greek's conception of their gods. The Greeks believed that the gods became jealous of men when these prospered and were happy.

272. I hgen din fader sitter. The bodies of fallen heroes were placed in a sitting posture in the funeral mound.

275. r mig i faders stlle. Mig, possessive dative.

285. nu, once for all.

303. diktade i molnen, fancied and located in the clouds.

360. kung Helges syster. There is bitterness in Fritiof's parting words. Observe that later when Ingeborg's sound reasoning has convinced and calmed him he calls her kung Beles dotter.

380. Alltsen mitt vsen brjade att dagas. Ever since the dawn of my existence.

441. man diktat p mig, falsely attributed to me; mna'r, mnader.

466. ger sitt liv till spillo. Sacrifices his life. Till spillo is an antiquated dative.

CANTO IX.

Stanza 2. det r lyckligt, fr flja. Either som or det supplied before fr.

4. Ej till hans mte: ej att mta honom. Not to meet him. This objective genitive occurs very seldom.

5. A fine example of the terse and striking expressions that are so numerous in Tegnr.

6. Falk. The custom of using the falcon in the hunt is very old in Scandinavia.

8. der, the faithless and restless husband of Freja. Once when he left her and remained away a long time she sought him in all lands. The tears she wept while on this sad errand were so precious that they turned to gold; hence this metal is found in all lands. According to one version of the story, she finally found der in the South, sitting under the myrtle tree; hence the custom that every bride in Scandinavia must wear a crown of myrtle.

CANTO X.

Stanza 1. tnk p, think of.

2. Sam and Hejd were two monsters that Helge had sent for and offered presents with the request that they raise a storm that would destroy Fritiof and his men. They appeared in the guise of polar bear and eagle.